Pandemin har obarmhärtigt avslöjar svagheter i det svenska välfärdssamhället. Brister i vårdens beredskap och bristande rutiner i omsorgen men också otillräckliga trygghetssystem, som a-kassan.
När allt stannade drabbades den privata serviceindustrin först. Tillfälligt anställda hade plötsligt inget jobb att gå till, och ingen ersättning att vänta sig eftersom de inte kunnat kvalificera sig för a-kassan.
För den som följer arbetsmarknaden kan det knappast ha kommit som en överraskning. Att kvalifikationerna för arbetslöshetsersättning i praktiken stängt ute de som har störst behov av en försäkring har länge varit en officiell hemlighet.
Den tillfälliga förändringen av reglerna som presenterades i mars har förbättrat situationen – tillfälligt.
I går fick arbetsmarknadsminister Eva Nordmark en utredning med förslag om permanenta förändringar. Dessvärre kan den skapa lika många nya problem som den löser. Villkoren ska bygga på den inkomst man har haft istället för arbetstid.
För personer med tillfälliga anställningar kan det betyda att det blir lite lättare att komma in i trygghetssystemet. Mest gynnas dock den med hög lön. För lågavlönade med otrygga villkor, till exempel i servicesektorn kommer inkomstkravet att bli ett nytt hinder…
Utredningen föreslår, på regeringens beställning, dessutom en brantare nedtrappning av ersättningen än i dag. Det är onödigt. En rimlig ersättning hindrar inte människor från att söka arbete.
Framför allt måste ersättningen från a-kassan ligga på en nivå som gör det möjligt att ställa om. Under coronakrisen har både ersättningstaken och grundbeloppen höjts. De nya nivåerna måste permanentas.
Rimliga nivåer i a-kassan är inget hot mot arbetslinjen. En dålig arbetslöshetsförsäkring skadar däremot samhällets förmåga att ställa om. Och den blir ett hinder i förhandlingarna om anställningstryggheten. Det gäller oavsett om vi har en pandemi eller inte.
—Ingvar Persson, ledare i Aftonbladet.