Penningflödena från skattebetalarna till privata företagsägare (är) så gigantiska i de politiska besluten att de kriminella nätverkens eventuella kompis hos en kommunal handläggare bleknar i jämförelse. Här handlar det ofta om miljonbelopp av våra skattepengar som överförs till det privata näringslivet.
Vi minns den dåvarande Alliansen i region Stockholm som sålde ut vårdcentralen Serafen för knappt 700 000 kr till några utvalda läkare. Som senare sålde vårdcentralen vidare till vårdkoncernen Capio för drygt 20 miljoner kronor.
Vi minns när Nyamko Sabuni plötsligt, som nyvald partiordförande i sitt första tal i Almedalen förklarade att Liberalerna nu med kraft skulle ägna sin politik åt att verka för en elektrifiering av Sveriges vägar. Denna nya riktning förvånade många, även en stor del av Liberalernas egna politiker.
Svenska Dagbladet visade senare att denna nya hjärtefråga för Nyamko Sabuni var konstruerad av lobbyister som jobbade på uppdrag av biljätten Scania. Samma lobbyister hade även hjälpt henne i valprocessen för att bli ny partiledare.
För många företag fungerar därmed politikerna som ett medel man använder för att nå ett bra ekonomiskt resultat. Efter att Maud Olofsson som ny partiledare styrt om Centerpartiets politik bort från landsbygd och miljö och i stället förvandlat Centern till ett parti för företagsägare haglade logiskt nog de företagsvänliga förslagen inom partiet.
Centern och dåvarande Alliansen drev igenom gigantiska sänkningar av arbetsgivaravgiften för tjänsteföretag, främst inom hamburgerrestauranger och liknande.
2014 blev Maud Olofsson ny styrelseordförande för besöksnäringens bransch- och arbetsgivarorganisation Visita där hon fortfarande arbetar kvar. Vi måste se det uppenbara. Vad vi skådar i dessa exempel är olika varianter av en väl utvecklad svensk korruption.
Sverige är inget undantag. Att denna typ av korruption kallas lobbying och oftast håller sig inom lagens ram gör den inte mer moraliskt försvarbar.
—Martin Klepke, ledare i Arbetet.