Vi behöver en social revolution

Än har det inte vänt. Det blir mörkare innan det ljusnar. Gatlyktorna är på nästan dygnet runt. Artificiellt ljus när det riktiga gömmer sig. Och isoleringen fortsätter. Pandemins andra våg skyfflar in oss i våra hem. Igen…

Utöver de uppenbara och flitigt diskuterade problemen som pandemin fört med sig (sjukdom, död, ekonomisk kris, arbetslöshet) står där även den sociala utsattheten i all sin dystra prakt…

Man kan exempelvis märka en ökning av anmälningar om våld i nära relationer, inom familjen och mot barn. Fler våldsutövare söker också hjälp – vilket i och för sig är positivt. Elever som haft problem med frånvaro i skolan är mer hemma nu än tidigare. Man ser även ett ökat tryck på stödinsatser mot missbruk i kommunerna.

I våras kunde vi, tack och lov, inte se några tydliga tecken på att alkoholkonsumtionen ökat – trots vad många experter befarade inledningsvis. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) tydde inget på att konsumtionen förvärrats jämfört med samma period året innan. Åtminstone inte sett till hela befolkningen. Kanske håller det på att ändras.

I en DN-artikel vittnar nu kommunala tjänstemän om ökad problematik med alkoholmissbruk under pandemin. I Kiruna ökade exempelvis ansökningarna om stöd mot alkoholmissbruk med 50 procent mellan 2019 och i år. Orsaker som lyfts handlar om arbetslöshet, oro för ekonomin, isolering, ensamhet. Risken för återfall är större när rutiner sätts ur spel och det sociala sammanhanget dras ifrån en…

Det vankas en social revolution nu. Vi har inte tid eller råd att lämna människor i sticket. Det här handlar både om en upprustning av vårt samhälleliga kontrakt om offentligt socialt stöd i svåra tider, för var och en och när det än inträffar. Man ska kunna lita på att skyddsnätet fångar en.

Det handlar också om de så viktiga banden som finns i vardagen. Folkrörelserna som skulle kunna låta enslingar hitta sammanhang, eller erbjuda styrka och alternativ för de som lever i destruktiva relationer eller missbruk. Vi behöver ju varandra.

—Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad.

You May Also Like