En ung klimataktivist sätter sig ned på vägbanan på guldbron vid Slussen i Stockholm. Enligt polisförhöret sitter hon där i max tio minuter, varav endast några minuter efter att polisen bett henne flytta på sig. I tingsrätten dömdes klimataktivisten för sabotage till ungdomstjänst, då hon är minderårig. Hade hon varit över 18 hade det blivit fängelse. För en fredlig protest.
Totalt pågick protesten i 28 minuter och viss köbildning uppstod. Men man kan se på bilder från protesten hur bilar, cyklar, en buss och polisbilar kan passera vid sidan av den sittande demonstrationen. Inga blåljusfordon påverkades…
Civil olydnadsaktioner som tidigare klassades som ohörsamhet och egenmäktigt förfarande, klassas nu som sabotage där straffskalan börjar på fängelse (som dock kan dömas ut som exempelvis villkorlig dom). SD vill skärpa lagstiftningen ytterligare och klassa trafikblockader som blåsljussabotage med mångåriga fängelsestraff i straffskalan.
Vid sidan av berättelsen om den unga klimataktivisten finns ett antal andra nyheter från de senaste veckorna som ger mig kalla kårar.
En medlem i något så harmlöst som Republikanska föreningen blev i slutet av april kvarhållen av två poliser för att ha delat ut flygblad i Uppsala. I ett pressmeddelande berättar föreningen att först när ett befäl kom till platsen och förklarade att flygbladsutdelning är en fullt tillåten aktivitet, släpptes han. En 86-årig kvinna hann få mobilen slagen ur händerna när hon försökte dokumentera händelsen.
Poliserna hade ingen rätt att ingripa, men något gjorde att de kände att de hade det…
Svältkuren mot välfärden är densamma vare sig du bor i en blå eller röd kommun och socialdemokratiska regeringar har låtit åderlåtningen fortgå precis som sittande regering gör.
Systemskiftet när det kommer till den mänskliga rättigheten att söka asyl försökte ju dessutom S ta åt sig den tveksamma äran för när Tidöregeringen tog vid. Ojämlikheten har tillåtits skjuta i höjden under regeringar av olika färger.
Röstsedeln kommer inte ge oss en tillräcklig politik på någon av dessa områden. Andra medel måste användas. Ni som läser den här tidningen vet dessutom att politiska framsteg inte skapas i parlamenten. De tvingas på parlamenten. Underifrån. Det är just det trycket som nu görs svårare att utöva.
Därför måste vi slå vakt om metoderna och verktygen för samhällsförändring, för vi kommer behöva dem mer än på länge.
—Annie Hellquist, ledare i Arbetaren.