Vem definierar vad som är ont och gott?

 Att reducera tillvaron till en kamp mellan ont och gott är det som möjliggör att det går att överse med klassmotsättningar, orättvisor och ojämlikhet. Nu tänker ni att jag går alldeles för långt. Att jag överdriver.

Nej, jag tror inte det. Det innebär inget samvetesproblem för medlemmar av de härskande familjerna att å ena sidan vara mot strejker, arbetarskydd, och/eller utvidgade fackliga rättigheter och å andra sidan idka så kallad välgörenhet.

Samma människa kan skriva under debattartiklar som argumenterar för hur kollektivavtal och skyddsombud innebär risk för profiten och samtidigt driva välgörenhetsprojekt för hemlösa arbetare. Arbetarnas kamp är av ondo, insamlandet av gåvor av godo.

Att prisa sjukvårdspersonal för deras fantastiska arbete i svåra tider går bra, men om de börjar ställa krav, eller värst av allt, tar till strid då blir de en fara för allmänheten. Då byts snyftreportagen om den uppoffrande sjuksköterskan snabbt ut mot agiterande journalisters intervjuer på gatan om hur hennes kamp för drägliga villkor äventyrar patienters välbefinnande.

Joe Hill häcklade de välvilliga rika när han för hundra år sedan sjöng att ”you get a pie in the sky when you die”. Kruxet är att det fortfarande är samma visa. Vi matas med att kampen för att bekämpa det onda måste gå före allt! Lagarna måste skärpas, sägs det. För det allmännas bästa, heter det, men det går ut över arbetare.

-Maria Hamberg, krönika i Mål och Medel