Jag möter varje dag glädje och sorg, död och liv. Jag har varit med när hjärtan som slutar slå börjar slå igen. Och när de inte gör det. Jag har varit med när den anhöriga håller sin mammas hand en sista gång och sedan behöver hållas om.
Jag har varit med när patienten har varit tacksam över allt vi har gjort så att denna kan gå hem. Jag har varit med när den gamla längtar hem till sin katt. Jag har tröstat, peppat, lyssnat och varit bestämd.
Jag har gått många, många, många steg i korridoren. Jag har kört många, många, många sängar. Min kropp har blivit trött, fysiskt och psykiskt.
Jag har upplevt de tyngsta stunderna, men också de gladaste. Jag har de bästa kollegerna som alltid finns där. Mitt jobb känns meningsfullt, roligt, givande, tungt och stressigt i en enda blandning. Ingen dag är som den andra.
Så varsågoda politiker. Ni som tycker att pensionsåldern ska höjas för oss personal, vi som finns där mitt i allt. Vi som ska ta emot sorg, ilska, besvikelse, hopp och glädje. Vi som redan är trötta i kropp och själ.
Varsågoda politiker, att ta klivet ut i vardagen och möta oss. Vi som har det bästa men också det tyngsta jobbet. Varsågoda att möta oss. Ni politiker. Ni som tycker att vi ska jobba in i det sista i stället för att få njuta av det sista i livet. Nämligen just pensionen.
Jag önskar att det ska tillsättas mer personal inom vården och att vi ska få jobba sex timmars arbetsdagar med heltidslön.
-Angela Wallin, undersköterska på Sjukhuset i Örebro, i debattartikel i Kommunalarbetaren