Att en offentlig verksamhet behöver mer pengar är inget ovanligt. Problemet är väl snarast att så mycket av det offentliga har krympt under de senaste decennierna. Det var ju så Alliansen ville ha det. När det då och då protesteras – över krisen i förlossningsvården eller något annat – rycker någon politiker ut och förklarar att nu satsar vi stort! Och så kommer en liten dusör för att mildra de tidigare nedskärningarna.
Det underliga i det här fallet är ordningsföljden. Riktningen. Det är inte så att ÖB har uppvaktat regeringen med ett konkret behov: våra u-båtar är helt omoderna – vi behöver en miljard för att köpa nya. Våra befäl saknar rätt kompetens, vi behöver hundra miljoner för att vidareutbilda dem. Personalen går på knäna! Nej, det är tvärtom politikerna som vänder sig till försvaret. Inte för att återinföra 1980-talets värnpliktsnivåer, vilket kanske hade varit en god idé. Nej, de vill inget specifikt, bara att försvarets budget ska bli större.
– Hej, här får ni mer pengar.
– Eh, jaha? Tack.
– Hur snabbt kan ni göra av med dem?
– Öh, jag vet inte. Det är ju väldigt mycket pengar…
Nej, okej, jag hittar bara på, men är det någon annan som har en bättre bild av denna politiska förändring?
Bakgrunden är givetvis Putins krig i Ukraina. Det är en obeskrivlig katastrof, men vad tror Sveriges politiker egentligen ska hända? Att Putin, trots att stora delar av den ryska armén nu verkar fastna i Ukraina, ska få för sig att invadera ett annat land nästa år? Ja, för det gjorde Hitler. Okej, och då menar ni att Sverige – som visserligen aldrig varit en del av Ryssland eller Sovjet – kommer att vara hans nästa mål? Och att vår höjda försvarsbudget därför är välmotiverad?
Men är inte två procent i så fall alldeles för snålt? I ljuset av den enorma förödelsen och det fruktansvärda lidandet i Ukraina, känns det futtigt. Nästan oansvarigt. Varför inte tio procent? Eller femtio? Borde vi inte lägga ner allt annat och bli en renodlad krigsmaskin? Då vågar nog inte Putin testa sina kärnvapen på oss!
—Sven Anders Johansson, Kulturartikel i Aftonbladet.