Sedan det första toppmötet i Rio 1992 har de årliga utsläppen av växthusgaser inte minskat utan i själva verket ökat med hela 60 procent och aldrig i modern tid har koldioxidhalterna i atmosfären varit tillnärmelsevis lika höga som idag. Dagens makthavare är inte heller i närheten av att fatta det nödvändiga och avgörande beslutet; att alla fossila energikällor fullständigt måste avvecklas inom loppet av ungefär tio år…
Eller ta frågan om världssvälten. En av nio människor på vår jord – drygt 800 miljoner – tvingas att gå till sängs hungrig, i en värld där det utifrån en annan fördelning skulle finnas mat till alla och där så mycket som en tredjedel av alla livsmedel bara kasseras. Det allra mest alarmerande i sammanhanget är att antalet svältande, efter att tidigare haft en sjunkande tendens, under senare år vänt uppåt. Förklaringen till det tros ligga i klimatförändringarna – med mer av såväl torka som häftiga översvämningar – samt ett ökat antal väpnade konflikter, som de i Syrien, Jemen och Sydsudan…
Eller ta frågan om kärnvapnen vår tids domedagsmonster. Efter att atombomberna 1945 fällts över Hiroshima och Nagasaki kunde mänsklighetens grundläggande känsla sammanfattas med orden – aldrig mer! Och visst har efter Japan 1945 inte detta vapen återigen tagits i bruk, men enligt SIPRI uppgick 2019 antalet kärnvapen till 14 000, med en sammantagen prestanda till att utplåna jorden många gånger om – samtidigt som de militära utgifterna överskred 1 900 miljarder dollar…
Sammantaget är det inte bristen på kunskap eller teknisk fingerfärdighet som är den avgörande stötestenen som människan har att brottas med. Nej, ytterst handlar det om de fatala konsekvenser som vårt nuvarande produktionssätt – kapitalismen – får inom en rad områden, och då inte minst i frågan om klimatförändringar, ojämlik fördelning och mördande kapprustning. Ytterst är problemet att detta produktionssätt – med kapitalackumulation och konkurrens som grundläggande drivkrafter – hela tiden kräver ekonomisk tillväxt för att vi inte ska ramla ner i svåra ekonomiska kriser grundläggande resurser.
—Anders Karlsson, krönika i Internationalen.