Jag vet inte om ni andra också ser det, känner det? Den attitydförändring som har skett i fråga om invandringen? Numer är den retorik som Sverigedemokraterna slängde sig med för fem år sedan helt normaliserad. Det är ingen som höjer på ögonbrynen när politiker av alla de färger beskyller människor som från andra länder sökt sig till Sverige för allt som är fel i samhället.
Det kan handla om äldreomsorgen, bostadsplanering eller skolan. Allt som inte funkar kan skyllas på invandringen. Det ställs krav på hårdare regler, allt färre ska ens tänka tanken att söka sig till vårt land. I dag har Sverige, enligt vår statsminister, en ambition att ha EU:s lägsta nivå av asylmottagande.
Ja, jag förstår att vi måste säkerställa att människor som kommer hit har goda levnadsvillkor, att de till exempel inte utnyttjas på arbetsmarknaden, eller att människor som begår brott eller endast har som mål att utnyttja våra socialförsäkringssystem ska stöta på svårigheter. Men jag känner sorg för den attitydförändring som har skett. Och det finns en särskild grupp människor jag känner att vi som samhälle svikit. De som kallades “ensamkommande”.
Då, 2015, var det många som flydde till just vårt land, Sverige. Många av dem var ungdomar från Afghanistan. De flydde talibaner, strider, fattigdom. Vi tog emot dem. De fick boende, nya familjer i Sverige. Sedan smög sig attitydförändringen på. Misstänkliggörandet. Det var inte “rätt” personer som hade kommit. Ändå lärde sig många av dessa ensamkommande svenska, och läste in grundskolan på väldigt kort tid.
Så skärptes reglerna. De flesta av riksdagens partier tävlade i hur hårda reglerna kunde bli. De här ungdomarna skulle inte få stanna. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan…
Hanterandet av de ensamkommande är ett cyniskt slöseri. Dels ett slöseri med samhällets resurser – vi har som samhälle investerat i utbildning, boende och försörjning för dessa unga – men allra främst är det ett slöseri med människoliv.
Det handlar om unga människor som flytt till fots, anlitat smugglare, tagit sig över hav i små rangliga båtar. Här lärde de sig svenska och hur livet fungerar här, på en väldigt kort tid.
—Anna Norling, krönika i Elektrikern.