Precis före jul publicerade LO en Jubileumsskrift för att uppmärksamma att LO-ekonomerna fyller 75 år. Det är en läsvärd liten skrift om en grupp ekonomer med stor integritet och starkt samhällspatos. Men samtidigt som LO-ekonomernas spår tydliggörs, framträder bilden av en allt starkare nyliberal hegemoni i samhället och bland ekonomer.
Det stora problemet med dagens svenska politik är idélösheten, skrev Sven-Eric Liedman på DN-kultur i höstas. Jag instämmer. Men i min värld saknas inte idéerna, utan snarare hålls de tillbaka av ekonomernas herradöme. Sverige är ett litet land. Lägereldarna fyller en mycket viktig funktion. Och en sådan lägereld är synen på vikten av en stram ekonomisk politik för att bidra till långsiktig stabilitet i offentliga finanser och priser.
Uppfattningen att de offentliga finanserna kan och bör användas för stora framtidsprojekt och för att pressa tillbaka arbetslösheten har på senare tid kommit att betecknas den post-keynesiansk synen. Det var den ekonomisk-politiska tradition som P-O Edin bar som en röd fana under sin verksamma tid som LO:s chefsekonom och som också burits vidare av hans efterträdare.
Den mentala ofriheten kring dessa frågor är dock fortfarande överväldigande och för de flesta svenska makroekonomer är detta i det närmaste en ickefråga. Inte ens på den mer vänstra sidan i den ekonomiskpolitiska diskussionen lyckas vi flytta frågorna till en annan syn på hur svensk ekonomi faktiskt kan fungera.
Kan vi någonsin släppa tron på de ekonomiska stålbaden och den blinda övertygelsen om de ekonomiska incitamentens roll?
Nyliberalerna har sedan länge samlats kring sin ekonomiska lägereld. Men var finns diskussionen om en nationalekonomi för den breda arbetarrörelsen – för vänstern? Kan vi någonsin släppa tron på de ekonomiska stålbaden och den blinda övertygelsen om de ekonomiska incitamentens roll?
Nu, 30 år efter 90-talskrisen, ligger arbetslösheten i Sverige fortfarande på en hög nivå, vi kämpar med omfattande inkomstskillnader och brister i vården och skolan. Detta trots att åtstramningspolitiken är genomförd sedan länge, skatterna sänkts kraftigt och marknadsekonomin dominerar. Vi är i detta nu på väg mot en lågkonjunktur – kraftigt understödd av Riksbankens räntehöjningar i syfte att strama åt inflationen.
Finansministern anser sig förhindrad att göra något åt saken. Historien upprepar sig och debatten om en annan väg lyser ännu med sin frånvaro. Hur länge ska framtidens katedralprojekt få vänta?
—Åsa-Pia Järliden Bergström, Ekonom på Vänsterpartiet, ledare i Dala-Demokraten.