Vänsterpartiet har nu länge i praktiken utgjort det enda socialdemokratiska partiet i svensk politik. Det vill säga det har haft en reformistisk snarare än en revolutionär inställning till hur socialismen bör uppnås (var Socialdemokraterna själva står i frågan om socialism behöver knappast påpekas). De senaste åren har dock marken flyttats ytterligare under partiernas fötter.
Med ett socialdemokratiskt parti som aktivt bidrar till att genomföra nyliberala reformer är det naturligtvis helt rätt av Nooshi Dadgostar att kliva in i tomrummet som lämnats efter maktpartiet och framställa sitt parti som Sveriges egentliga socialdemokrati, vilket också märks i opinionsmätningarna. Men det innebär också att man måste välja rätt bland alla de versioner av Socialdemokraterna som har existerat under årens lopp. Det är varken 1990-talets eller 1960-talets socialdemokratiska politik som behövs i dagens krissituation – det är 1930-talets.
När den ekonomiska krisen bröt ut på 1920-talet famlade arbetarrörelsen efter en strategi för att hantera den. Det socialdemokratiska arbetarpartiet, som redan hade påbörjat sin färd bort från en rent marxistisk uppfattning av ekonomin och historien, prövade olika idéer, men inget omsattes systematiskt i praktiken. Det var först när Ernst Wigforss blev finansminister som det började röra på sig.
Som Leif Lewin skriver i sin avhandling Planhushållningsdebatten hade de svenska socialdemokraterna som första revisionistiska parti i världen i början av 1930-talet lyckats uppnå ett handlingsprogram för att bekämpa krisen…
Dadgostars Vänsterparti har lagt fram flera bra förslag på hur man bör hantera den rådande krisen, såsom 25 miljarder till välfärden och nu senast en “bottenplatta” för äldreomsorgen. Men trots det finns det inget parti till vänster som erbjuder en tillräckligt ambitiös krispolitik. Sveriges arbetslöshet på 8,6 procent är sjunde högst i EU. Men bland Vänsterpartiets krisförslag finns, utöver förslag om att tillfälligt extra-anställa personal i äldreomsorgen, inga som riktar sig mot jobbskapande…
Om vi på riktigt vill bekämpa krisen och skapa full sysselsättning, vilket borde vara ett självändamål även utan en kris, krävs att vänstern inspireras lite mer av Wigforss.
—Jonas Elvander, ledare i Flamman.