I den tidiga morgonens radio talar röster om vräkningar. Det gäller människor som ska avhysas från sina hem i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Vräkning är ett fint ord. Rent. Det ger en känsla av lag och ordning. En tvist mellan hyresvärd och hyresgäst.
Nu har domstolen i vederbörlig ordning beslutat att hyresgästen ska vräkas. Domstolen är israelisk. Hyresgästerna är palestinier. De bråkar. Kastar sten. Ropar och demonstrerar. Det föreligger fara för liv och lem.
Lyssnar jag bara på radion blir jag inte klokare. Min reaktion blir då: Varför ska dessa människor alltid ställa till besvär? Det blir aldrig en lugn stund om inte två parter kan komma överens. Resonera som vuxet folk. Respektera domstolen. Den har fattat sitt beslut. Land ska med lag byggas.
Vem har rätt i det här? frågar studiovärden.– Ska man titta på israelisk lag och hur domstolen dömer så har (den judiska) bosättarorganisationen rätt till viss del av marken. Men samtidigt kanske det inte är så lätt heller för det handlar trots allt om personer som bott här i 65 år och att det största problemet enligt palestinierna är att det inte finns en motsvarande lag för palestinier som kan få tillbaka mark på israeliskt område.
Så svarar radions korrespondent i Mellanöstern. Det är ett opartiskt svar. “Enligt palestinierna”. Oklanderligt i ett program som alltid säger å andra sidan när det sagt å ena sidan. Som om det handlar om åsikter, tyckanden. Och inte blir man klokare…
Ordet vräkning är obehagligt men beskriver ändå lag och ordning. “Myndighets åtgärd att tvinga den som inte har rätt att nyttja en fastighet eller byggnad att flytta”, säger Nationalencyklopedin. Men om den vräkte alltid är palestinier? Som inte har rätt att återvända till den plats inne i Israel hans familj en gång flydde från?
Det finns ord som exaktare än vräkning beskriver vad som sker. Fördrivning. Etnisk rensning. Ord är inte neutrala. Man väljer dem för att beskriva verkligheten. Eller inte.
—Peter Kadhammar, kolumn i Aftonbladet.