Arbetsvillkoren i Sverige blir allt sämre, med det kommer en ny klass: arbetande fattiga. Begreppet arbetande fattig kommer från USA, “working poor”, där är arbetande fattiga en cementerad del av samhället.
I Sverige har normen länge varit att jobben ska vara fasta och på heltid med stabil ekonomi och goda livsvillkor som följd. Den inställningen är nu utdöende och de riktigt dåliga villkoren återfinns även i den svenska välfärdens hjärta.
LO-distriktet i Stockholm län har nyligen publicerat en kartläggning över anställningsvillkoren i kommunerna inom länet. Statistiken är nattsvart. Stockholms läns kommuner är alla riktigt, riktigt, dåliga arbetsgivare. Trots att kollektivavtalet betraktas som ett av de starkaste inom välfärden. Över hela länet och alla arbetare, inom Kommunals avtalsområde, är 48 procent visstidsanställda och 55 procent jobbar deltid. Man kan tycka att det är illa nog. Men det blir värre.
För tittar vi enbart på vårdbiträdena ökar staplarna rejält, bland dem är så många som 76 procent visstidsanställa. Arbetsvillkoren skiljer sig visserligen åt en del mellan kommunerna men inte så mycket som man skulle kunnat tro. Det finns dock några undantag. Sollentuna är den kommun som lyckas bäst med att hålla visstidsanställningarna för vårdbiträden nere, knappt 40 procent. I Österåker däremot är fler än 90 procent av vårdbiträdena visstidsanställda.
Det är faktisk helt horribelt. Rapporten från LO-distriktet målar upp en mycket tydlig bild: välfärden bemannas av daglönare. De står med mössan i handen helt utlämnade åt arbetsgivarnas nycker. 48 procent av arbetarna i kommunerna motsvarar 36 000 personer bara i Stockholms län…
För människorna som gömmer sig i den statistiken innebär det sämre livskvalitet och starkt begränsade möjligheter att göra fria val. Botten på arbetsmarknaden har gått ur och om vi inte korkar igen den snarast riskerar vi att få en amerikansk arbetsmarknad där arbetande fattiga är en del av normen.
—Felix Finnveden, krönika i Elektrikern.