Så blev jämlikhetskommissionens rapport “En gemensam angelägenhet” klar. Efter ett års arbete presenterade huvudutredare Per Molander i förra veckan en 1000-sidorslunta för beställaren Magdalena Andersson.
Och nej det är ingen kioskvältare. Det är en gedigen genomgång av läget i vårt land 2020. Hur vi gick från att vara världens mest jämlika land till att ha OECD:s snabbast växande klyftor.
Och viktigast av allt. Den ger oss konkreta förslag på vad som bör göras för att vända utvecklingen. Hur livschanser kan utjämnas. Hur barns skolgång ska bli mer likvärdig. Hur bostäder ska bli tillgängliga för alla och hur trygghetssystem ska återgå till att vara just trygghetssystem.
Men visst är det, precis som Lotta Ilona Häyrynen påpekar i Aftonbladet, svårt att se hur förslagen ska kunna gå igenom i riksdagen. Omöjligt rentav…
Fast är reformförslag till riksdagen här och nu ens syftet med utredningen? Knappast. Det hade varit extremt naivt. Slöseri på tid och pengar rentav. Nej, utredningen bör i stället läsas mot bakgrund av den gordiska knut som Socialdemokraterna som parti så länge kämpat med.
Vari består då knuten? Medlemssiffrorna för partiet har rasat. Under 2019 sa hela 4 727 personer upp sitt S-medlemskap. Och med endast 90 000 medlemmar blir det allt svårare för Socialdemokraterna att hävda sig vara det gräsrotsparti det tidigare var. Och parallellt har väljarstödet successivt minskat från under 40 procent 1998 till under 30 procent vid senaste valet.
Socialdemokraterna har genomgått en mycket utdragen identitetskris alltsedan glansdagarna under förra seklet, något som inte gjort saken bättre. Är det ett arbetarparti eller ett parti för medelklassen? Står de för socialism eller nyliberal valfrihet?…
Tänk om rapporten används som grund för studiematerial inom arbetarrörelsen. Till kampanjer för medlemsvärvning. Till 2022 års valmanifest. Läst som sådan är rapporten ren dynamit.
—Lina Stenberg, ledare i Arbetet.