Oron för att Sverige i ett enda jättekliv ska omfamna femårsplaner och i stället för fritidsgårdar erbjuda tonåringar inträde i Komsomol kan formuleras på lite olika vis, senast av Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska skolan, som stavar ut sin förhoppning om regeringsskifte som en önskan om ett slut på “kommunistväldet”. Kärt barn har många namn – jag brukar tänka på sån förställd oro som retorisk kommunistskräck.
Jag kommer att tänka på frasen i samband med Göteborgs grundskoleförvaltnings sorglustiga försök till placeringar av höstterminens sjundeklassare. I korthet kan man beskriva situationen där cirka 1800 barn hamnat på skolor de aldrig önskat och ofta långt ifrån hemmet som en valfrihetens kollaps. Valfriheten som inte innehöll mycket mer än rätten att önska en skola; valfriheten som mest var en maräng som föll ihop…
Men det som illustreras i Göteborg är hur valet inte var ett val i den gängse meningen. Valfriheten krympte av politiska beslut, av administrativa omstruktureringar, av pressen från elever i områden med sämre skolor och av ett digitalt system som utgjorde en snubbeltråd av närmast komisk magnitud, om det inte vore för att det förorsakat så mycket oro för så många barn.
Som Nils Kaiser, chef på myndighetsavdelningen på grundskoleförvaltningen tillstår: när 12 000 av 46 000 barn väljer fungerar systemet inte. Alltsammans bygger på att bara några gör valet.
Så vill jag ha det som i Sovjet? Vilken fruktansvärt dum fråga. Vill den mana mig att lämna en åsikt om enhetsskolan som inspirerad av Sovjetunionen i infördes i Sverige under 60-talet och som innebar att arbetarklassens barn fick en liten chans att komma in på universitet? Eller är det Marx propå om en utbildning som förenar teori och praktik som spökar; den polytekniska utbildning som startades i DDR 1959 och som kombinerade humanistisk bildning med naturvetenskap och praktik?…
Vill jag ha det som i Sovjet? Ska man vara petig skulle det betyda att skolan organiseras ungefär som i resten av världen, det vill säga utan vinstintresse. Så ja, det vill jag – i den här frågan. Men jag ska inte vara omöjlig. Visa mig ett alternativt system som garanterar alla barns likvärdiga utbildningsmöjligheter, så ska jag fundera ett varv till. Eller vadå, vill du ha det som i Sverige eller?
—Kristina Alstam, opinionstext i Arbetaren.