Den kinesiska regeringen har storsatsat på att utrota fattigdomen i världens folkrikaste land, och regimens legitimitet hänger på att de lyckas. Kinas framsteg i fattigdomsbekämpningen är ingen illusion – om något visar de på vad politisk vilja kan åstadkomma – men bekämpningen har också en Kafkaartad byråkratisk slagsida.
Regeringen installerar en fattig landsbygdsfamilj i ett modernt lägenhetskomplex, och sen avskrivs de med ett penndrag från statistiken över de som “lever i extrem fattigdom”. Hur familjens förmåga att anpassa sig till den nya situationen ser ut är man mindre intresserad av. Situationen belyser på ett talande sätt hur fattigdomsbekämpning kan betyda väldigt olika saker beroende på vilka mått och definitioner som används. Nyliberala tankesmedjor framhåller gärna att världen bara blir bättre och bättre just på grund av att alltfler människor lyfts ur extrem fattigdom…
Samtidigt har det visat sig att fattigdomsbekämpning i den nyliberala meningen inte nödvändigtvis är detsamma som välstånd och utveckling för de människor som lever i denna del av världen. Statistiken som används grundar sig på Världsbankens mått på existensminimum, 1.90 dollar per person och dag. Forskaren Jason Hickel vid Goldsmith University i London har länge påpekat att Världsbankens mått är missvisande för hur världsläget faktiskt ser ut. Till exempel är andelen av mänskligheten som inte har mat för dagen ett mer verklighetsförankrat mått än Världsbankens “extrem fattigdom”…
Nu har även FN påpekat hur opålitligt Världsbankens fattigdomsmått är. I en rapport inlämnad till FN:s människorättsråd, “The Parlous State of Poverty Eradication”, gör Philip Alston, FN:s sändebud med ansvar för extrem fattigdom, en svidande vidräkning med hur fattigdomsbekämpningen blivit mer av ett propagandavapen än en meningsfull politisk verksamhet för tillväxtens skull…
Rapporten sammanfattar: “Fattigdom är ett politiskt val och dess utrotande kräver:
- en omtolkning av förhållandet mellan tillväxt och fattigdomsbekämpning;
- ett förnyat fokus på omfördelning och minskad ojämlikhet;
- en rättvis beskattning;
- ett utökad socialt skyddsnät;
- ett större statligt ansvar;
- demokratiskt deltagande; och sist
- ett bättre internationellt mått för levnadsstandard”. Sammanfattningen kan tjäna som politisk inspiration för alla som vill se eller arbeta för en mer jämlik, demokratisk och hållbar världsordning.
–Hampus Byström, Internationalen.