Det har inte varit helt lätt att följa alla lögner Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson stammat ur sig de senaste åren. Nu utreds Nilsson för artskyddsbrott av polisens nationella operativa avdelning (NOA).
Förr var han modigare. Kanske inte inför polisen, men åtminstone i offentligheten. Då handlade det om svart arbetskraft, i dag handlar det om ålfiske. Men då handlade det om människor, inte ålar.
2005 var PM Nilsson politisk redaktör på Expressen. På det tidiga internet kan man hitta en kort text publicerad på Expressens blogg, åtminstone om man som ledarskribenten Joel Stade på Twitter använder Wayback Machine – servern som arkiverar den här typen av material, även om det blivit avpublicerat.
I blogginlägget beklagar sig PM Nilsson över att få ihop arbetet med hem och barn. Inget märkligt i sig, många håller nog med honom.
Textens stolta slut är vad som sticker ut. “En tredjedel av svenskarna har köpt en tjänst svart under det senaste året, skriver TT idag. Villaägare och manliga höginkomsttagare gör det oftast. Jag är snart en av dem och jag kommer inte skämmas ett ögonblick.”
Aftonbladet Kultur uppmärksammade blogginlägget redan då och fördömde både PM Nilsson och Expressen. “Det innebär att han kommer att behålla den del av städarens lön som enligt demokratiskt fattade beslut ska finansiera viktiga saker som städarens arbetsskadeförsäkring, sjukförsäkring och pension.”
Man kan åtminstone anta att en politisk redaktör på Expressen har en långt högre lön än, säg, en städerska. PM Nilsson hade alltså råd att få hemmet städat vitt. Han ville bara inte.
Fram träder en politisk makthavare som i åratal drivits av en sorts ideologisk kriminalitet. Småbrott, kan man tycka, men likväl medvetna och överlagda.
Artskydd gäller inte honom. Att betala skatt på arbete man köper gäller honom inte heller. Hans hem, hans ål, hans fritid, hans livspussel, hans livskvalitet. Spelar någon annan roll?
Det är inte bara NOA som behöver svar från PM Nilsson. Så även väljarna, och inte minst städhjälpen han en gång sa sig anlita.
—Lotta Ilona Häyrynen, kommentar på Nya Mitten.