En kompromisslösning på den aktuella krisen försvårades från början av Rysslands krav på officiella skriftliga garantier för ett stopp på Natos utbredning i österut. Lavrov borde ha begripit att något sådant vore politiskt omöjligt för Biden att skriva under…
Krisens stora förlorare är Europas fredliga medborgare, vars politiska representanter ägnar sig åt att militarisera kontinenten och att förbereda omfattande ekonomiska krig mot Ryssland, väl medvetna om att dessa inte bara kommer att skapa lidande för ryssarna utan också ekonomiska problem för EU:s medborgare – utan att ge någon politisk effekt.
Senast det var utbredd krigsentusiasm i Europa var i augusti 1914. Mobiliseringarna för krig understöddes högljutt av alla stora medier, de allra flesta politiker och massor av folk på gatan. Världskrigets verklighet tystade krigsjublet…
En stor kampanj för en militarisering av Europa är på gång, där det svenska politiska och mediala etablissemanget också är engagerat. Högerpolitikerna i riksdagen uppfattar Ukrainakrisen som svensk Valborg, ju mer bränsle på bålet dess bättre, och föreslår hissande av Nato-flagg och vapensändningar till Ukraina.
“Fasthållandet vid drömmen om ett fredligt Europa har blivit omöjligt efter den här krisen”, säger Totalförsvarets forskningsledare Robert Dalsjö med ett stort leende i Aftonbladet (18 feb). En kompromiss av typ Kubakrisens lösning kan han inte ens tänka sig, allting i riktning mot en fredlig uppgörelse ser han som att “offra Östeuropa”. Diskussionen i Foreign Affairs är mer mångsidig och nyanserad än svenska “experter”…
Rysslands och Natos agerande har skapat osäkerhet och otrygghet både för dem själva och för fredliga européer. EU-kommissionen spär på den upphetsade stämningen. Någonstans måste ändå en nedtrappning börja, om inte linan från augusti 1914 ska löpas fullt ut.
—Göran Thernborn, kulturartikel i Aftonbladet.