Försvarsminister Peter Hultqvist talar om att Rysslands anfall är “den grymmaste, mest omotiverade attacken mot något land i Europa sedan andra världskriget”. Då glömmer han Natos bombkrig i Jugoslavien 1999 – där motiveringen också liknade den Putin använde i morse.
Då hette det att kosovoalbanerna behövde försvaras från etnisk rensning, och nu säger Putin att Ryssland behöver försvara de etniska ryssarna i utbrytarrepublikerna i östra Ukraina från vad han kallar för ett pågående folkmord…
Det var också Natos bomber över Serbien och västmakternas utbrytande av Kosovo som satte folkrätten ur spel och öppnade den Pandoras ask som Ryssland nu utnyttjar. Men det är det ingen som vill minnas när fördömandena av Ryssland haglar…
Natos stadiga utvidgning österut är som sagt ingen ursäkt för Ryssland att anfalla Ukraina. Däremot är det fortfarande en helt fundamental pusselbit att ha med sig i analysen av den diplomatiska återvändsgränd som lett hit. Liksom att den ukrainska utrikesministern Dmytro Kuleba den 2 februari öppet begravde Minskprotokollet, som innefattar att utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk skulle få utökad autonomi inom Ukrainas statsbildning.
“Ingen speciell status eller vetorätt över statens beslut kommer att ges några av Ukrainas regioner. Det står skrivet i sten,” sa Kuleba då i ett uttalande som lär ha påverkat Kremls beslut att slutligen erkänna Donetsk och Lugansk som självständiga.
Krig är både det mest fruktansvärda mänskligheten känner, och politikens fortsättning med andra medel. Nu är det upp till oss att intensifiera kampen för freden – genom att vända oss emot alla krigshetsare på båda sidor och hela det ekonomiska system som är grunden till krigen.
—Marcus Jönsson, kommentar i Proletären.