Tutu, som fick Nobels fredspris 1984, ville att antiapartheid-rörelsen skulle vara fredlig. Massmobilisering, civilt uppror men inget våld. Han kunde förstå att våldsamt uppror kunde bli oundvikligt om repressionen fortsatte som i Soweto eller under massdeportationerna i Kapstaden. Men han valde strategin förena fredligt motstånd med internationell solidaritet mot apartheid. Den antirasistiska rörelsen måste växa globalt. Han vände sig också till den västvärld som systematiskt stött och profiterat på den sydafrikanska rasismen.
Tutu krävde att västvärlden skulle genomföra ekonomiska sanktioner av Sydafrika: bojkotter, slut på investeringar, isolering: kulturellt och inom idrottsvärlden. Den tidens mäktigaste politiker i väst var Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Reagan föredrog “konstruktivt samarbete” med apartheid-regeringen och Thatcher sa nej till brittiska sanktioner…
Hans kampanj upphörde dock inte och kom att bäras fram av breda folkliga allianser som den förenade demokratiska fronten (UDF) i Sydafrika och av den internationellt snabbt växande antiapartheid-rörelsen. Till slut tvingades västvärlden kapitulera och ge upp apartheid-stödet.
Nelson Mandela blev det fria Sydafrikas stora och dyrkade symbol. Hans närhet till Tutu var självklar; de hade lett befrielserörelsen var och en på sitt sätt. Det var på Tutus svindlande vackra biskopsgård Mandela vilade ut efter sitt första tal i frihet, självständighetsdeklarationen.
Tutu kom aldrig att bli en del av den nya ANC-makten. Han behöll rollen som granskande, övervakande samvete. Just dessa egenskaper var orsaken till att Mandela gav Desmond Tutu uppdraget att leda Sannings- och Försoningskommissionen, som i april 1996 inledde sin väldiga kartläggning och inventering av apartheid-statens brott, våld och förtryck.
Runt om i landet berättade 20 000 våldsoffer de mest förfärande historier om tortyr, övergrepp, medicinska experiment, förnedring och barbari. Rasiststatens funktionärer, verkställare, poliser och militärer måste vittna och de måste framför allt möta sina offer. Sanningen måste bli känd, försoning kunde vara möjlig om de som begått brott mot mänskligheten erkände. Men någon allmän amnesti fick inte utfärdas.
—Olle Svenning, kulturartikel i Aftonbladet.