Under praktiskt taget hela 1900-talet låg de svenska skolresultaten klart över det internationella genomsnittet, samtidigt som den svenska skolan fanns med bland de allra främsta i världen när det gällde likvärdighet. Men det var då det.
Sedan dess har skolresultaten stadigt sjunkit, även om en liten förbättring kan noteras de senaste åren. Likvärdigheten minskar stadigt. Orsaken till detta beror i hög grad på att den borgerliga regeringen beslöt i början av 1990-talet att öppnade upp skolsektorn för privata aktörer och företag.
Därmed blåste förändringens vindar in i skolan som kan att ligga till grunden för ett systemskifte. Skolan blev valfri för eleverna och deras föräldrar. Privata aktörer tog sig in jämte de kommunala…
Marknadskrafterna fick i det närmaste fritt spelrum på den nya skolmarknaden. Likvärdigheten mellan skolor ersattes av mångfald i fråga om kvalitet, kvantitet och resultat. Likvärdigheten sattes på läktaren.
Det övergripande politiska målet med detta var att den svenska skolan skulle bli den allra bästa globalt sett.
Tilltron på marknadskrafterna har varit skrattretande. Men skrattet fastnar onekligen i halsen när vi ser skadorna som denna ideologiska naivitet har hunnit ställa till med.
Kortsiktiga privata intressen har tillåtits invadera samhället i dess kärna. De stora skolkoncernerna tillåts, trots i många fall svårartade brister i sina skolverksamheter, göra enorma vinstuttag till sina ägare.
Pengarna hämtas från de skattemedel som vi tillsammans har satt in i skolan för dess samhällsviktiga verksamhet och funktion. Den senaste tiden har den så kallade Thorengruppen här i Umeå välförtjänt fått stå i skamvrån i det här avseendet.
Det finns i dag en klar väljarmajoritet som är emot den förhärskande marknadsskolan. Väljarmajoriteten har insett att något måste göras åt vårt nuvarande skolmarknadssystem på grund av dess omfattande negativa konsekvenser.
Men Tidöpartierna vänder dövörat till. De försvarar marknadsskolan, av hårt cementerade ideologiska skäl. Det är svårbegripligt.
Genom sitt låga stöd i väljaropinionen skadar systemet ytterst demokratin. Det är illa. Men minst lika illa är att det skadar många av de ungas framtida livsmöjligheter. Att Tidöpartierna vägrar att ta till sig detta börjar likna ett demokratiskt problem.
—Jan Sandgren, debattartikel i Folkbladet i Västerbotten.