Varför diskuterar vi aldrig ekonomisk demokrati i Sverige? Frågan väcks i statsvetaren Bo Rothsteins bok Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism. Rothsteins argument har två delar. Det första kretsar kring en mycket aktuell fråga: Vad är det som gör att vissa samhällen förfaller i korruption och tyranni medan andra åtnjuter stabilitet, upprätthåller liberaldemokratiska principer och erbjuder sina invånare hög livskvalitet?
Enligt Rothstein handlar det i grunden om tillit – dels den tillit människor känner till varandra, dels det förtroende människor har för samhällets institutioner…
Allt fler människor upplever att deras samhällen inte längre levererar på sina löften om säkerhet, sysselsättning, inflytande och så vidare. Av det följer en allmän förbistring och polarisering av samhällsklimatet.
Sverige har inte undsluppit denna utveckling. Till de uppenbara exemplen hör Sverigedemokraternas frammarsch, liksom nästan alla partiers anpassning till en politisk diskurs driven av fruktan snarare än framtidstro…
Arbetarkontrollerade företag, menar Rothstein, har inte bara visat sig kommersiellt gångbara – de är också mer produktiva samtidigt som de betalar högre löner. De som jobbar i arbetarstyrda företag är därtill friskare, mer nöjda med sina arbetsvillkor och uppvisar mer demokratiska attityder än andra.
Rothsteins liberala socialism är också ett medel för att dra åt “grundbulten” igen. Att demokratisera ekonomin, menar han, skulle vara ett sätt att återuppväcka människors tro på en bättre framtid, tränga tillbaka rädslans politik och stärka tilliten i samhället.
Sett från vänster är det lätt att instämma i de poängerna. Samtidigt går det att resa invändningar mot Rothsteins resonemang. Den viktigaste är förstås att hans modell lämnar den dominerande ekonomiska logiken intakt.
Arbetarstyrda företag som måste göra vinst på en konkurrensmarknad ändrar visserligen på innehållet i samhällsstrukturen men behåller dess former – eller, om man så vill, de “grundbultar” – som ger det kapitalistiska systemet dess säregna och destruktiva karaktär.
I de rådskommunistiska, anarkistiska och syndikalistiska traditionerna – som Rothstein är märkligt tyst om – har arbetarkontroll över produktionsmedlen och demokratisk självförvaltning av arbetsplatserna alltid varit centrala punkter…
Rothsteins diagnos är att det råder tankeförbud om ekonomisk demokrati i Sverige efter nederlaget för löntagarfonderna 45 år sedan. Det förbudet måste brytas. Först och främst av demokratiska skäl, men också för att det ligger något gruvligt pinsamt i att vi – i ett land av höglitare – ska reservera så mycket misstro för våra medmänniskors förmåga att själva delta i styret och förvaltningen av sina arbetsplatser.
-Per-Anders Svärd, ledare i Arbetaren