Jag tror inte att det var en slump att väljarna inför valet 2018 rankade “jämställdhet” som den tredje viktigaste frågan i SVT:s valu, att jämföra med en niondeplacering i valet innan.
Men politikerna då, lyssnade de på väljarnas önskan om förändring?Intressant nog kom partierna undan med att knappt prata om #metoo alls i valrörelsen 2018. .Och detta trots att valet inte ens var ett år efter skådespelerskan Alyssa Milanos Facebook-inlägg som satte allt i rullning.
Detta trots att ett tiotal manliga politiker i december 2017 skrev under ett alldeles eget upprop, #Detviktigastevallöftet, bland andra nuvarande finansminister Mikael Dammberg, Miljöpartiets språkrör Per Bolund och Moderaternas gruppledare i riksdagen.
Nej, det uppropet var nog bara en stundens ingivelse, så tysta som de varit sedan debattartikeln skrevs. Men tänk om de faktiskt hade hållit sitt löfte. Nu är det snart val igen och frågorna om sexuella trakasserier och jämställdhet lyser om möjligt ännu mer med sin frånvaro än 2018. Allt medan tystnadskulturen frodas och kvinnor på svenska arbetsplatser fortsätter betala priset.
Men är det konstigt att kvinnor låter bli att anmäla sexuella trakasserier när det så uppenbart inte ses som ett samhällsproblem? När det i stället signaleras att det är kvinnorna själva som ska se till att hålla sig borta från besvärliga män och sedan vara tysta om något händer.
Och i ljuset av detta, är det alls konstigt att kvinnor – särskilt yngre kvinnor i otrygga anställningar – låter bli att berätta för chefen om den där sexuella inviten från kollegan eller om den där handen på rumpan? Svaret är nej. Men det är faktiskt, milt uttryckt, sjuk att det är så.
Det är sjukt att det såhär fem år efter Metoo fortfarande är den enskilda kvinnans ansvar att undvika kladdiga händer och utarbeta strategier för att hålla sig säker på jobbet.
Det allra sjukaste är kanske ändå att politikerna inte tar ansvar. Att partier kommer undan med att prata om en flexibel arbetsmarknad och sänkta trösklar utan att svara på vad det gör med kvinnors utsatthet.
Och nej, varken sexuella trakasserier eller jämställdhet verkar bli valfrågor i det här valet heller. Men tänk om det kunde vara åtminstone en av dem.
—Lina Stenberg, opinion i Nya Mitten.