Symbolpolitik – ordet har ungefär följande betydelse: En åtgärd låter bra i våra öron, men har i realiteten ingen större effekt och är i värsta fall till för att dölja det som behöver göras…
Varje sommar uppenbaras de stora resurshål som finns i svensk sjukvård. Svårigheten att få tag på personal gör att vårdens anställda tvingas skjuta upp semestrar och arbeta extra. På sikt är det en ohållbar lösning som sliter ut sköterskor och läkare och bygger upp framtida problem. Och ett av dem är naturligtvis köerna.
Svensk sjukvård är i behov av något annat än ytlig symbolpolitik. En större andel av BNP borde helt enkelt gå till sjukvården för att möjliggöra fler anställda med bättre löner. Det är realpolitik. Men det kostar pengar. Pengar har faktiskt Sverige, tack vare en historiskt låg statsskuld som gör det till ett tjänstefel att inte investera kraftfullt i vården. Sådan realpolitik blockeras dock av portalparagrafen i Januariavtalet som säger att politiken ska hålla fast vid de stränga överskottsmålen – och till råga på allt skattesänkningar för de rikaste.
Därför får vi nöja oss med symbolpolitik, alltså någon miljard hit eller dit för att det ska låta bra. Men de som står i sjukvårdsköerna och de som sliter ut sig i vården kommer inte att känna av några reala förbättringar som i grunden gör läget bättre.
Miljarder efter miljarder skulle behöva gå till svensk välfärd idag, både sjukvården och inte minst äldreomsorgen. Antalet anställda i välfärden behöver öka och många av dem skulle för övrigt kunna vara vårdbiträden som samtidigt får utbildning. Det vore realpolitik. Men vi får nöja oss med symbolpolitik.
-Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten