Det var hökarnas afton i söndagens Agenda om ett eventuellt svenskt Natomedlemsskap – inte ens de som “egentligen” är emot (Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet) var helt emot, de var samtliga beredda att omvärdera sin syn, diskutera och utreda. I skuggan av invasionen i Ukraina har den svenska opinionen i Natofrågan svängt kraftigt och den politiska rädslan att inte följa med när opinionen rör på sig är märkbar. I många fall pinsam.
Ulf Kristersson sade i förra veckan att om vi röstar fram Moderaterna i en majoritetsregering så blir det Nato redan i höst, han har hittills bara blivit bräckt av Liberalerna och en desperat Nyamko Sabuni som i söndagssändningen av Agenda ville se en svensk ansökan redan till sommaren…
Det är rätt anmärkningsvärt att redaktionen på Agenda, i en diskussion om svenskt Natomedlemskap, inte lyckats hitta en enda expert, historiker, statsvetare eller forskare som sade sig bestämt vara emot ett Natomedlemskap, och kunde argumentera för den ståndpunkten och den hållningen. Eller som åtminstone var något kritisk.
Jag tycker det uppenbart strider mot allt public service ska stå för, i stället valde man att släppa fram en parad av forskare från Försvarshögskolan, Totalförsvarets forskningsinstitut och Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet. De spelade dessutom gemensamt ner betydelsen av ett Natomedlemskap, det var inte alls ett så stort åtagande och visst kunde vi även i framtiden bestämma själva över våra försvarsbeslut, vem vi ville gå ut i krig mot, och hur våra soldater skulle användas etc., etc.
För att hitta en Natomotståndare, och ge honom eller henne generöst med utrymme (det vill säga tio sekunder) gav man sig ner på Stockholms central och frågade “vanligt folk” hur de ser på Natofrågan…
Jag uttryckte mig oförsiktigt i en fråga där man inte har råd med någon oförsiktighet och slarvade oförlåtligt med en faktauppgift. Två månader senare kallas jag fortfarande för förrädare, diktaturälskare, Putins nyttiga idiot, och hotfulla anonyma brevskrivare menar att jag nog gör bäst i att se mig om över axeln när jag går hem om kvällen. Mina krönikor borde under alla omständigheter censureras. Det måste väl ändå vara den renaste formen av putinism…?
—Johan Croneman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.