Perspektivskiftet 2004 var noga genomtänkt. I själva verket innebar den nya smittskyddslagen att staten bytte människosyn. Den utredning som kom med lagförslaget lade stor vikt vid etiska och principiella synpunkter. Man utgick från att “smittskyddsarbetet måste vara förankrat i en humanistisk människosyn”. Viktiga inslag var principerna om alla människors lika värde samt den enskilda människans värdighet och självbestämmanderätt…
Smittskyddslagen ger medborgarna frihet och makt och därmed också ansvar. En kommande coronakommission lär också behöva granska hur medborgarna har skött sitt uppdrag. Ett svar på denna fråga kommer att ges av dagens coronakris. Om individernas fria val tar hänsyn till samhällets gemenskap finns en möjlighet att förverkliga ett effektivt smittskydd byggt på medborgarnas personliga ansvar.
Därmed aktualiseras de problem som är förknippade med det kollektiva handlandets logik. Den svenska modellens medborgaransvar bygger på förtroende. Dels att människorna litar på myndigheterna. Dels att människor litar på varandra.
Detta gemensamma förtroendekapital är en färskvara. Förtroende kan snabbt raseras. Men förtroende kan också stärkas, inte minst av egna erfarenheter av att man faktiskt litar på varandra. Om det visar sig att andra människor följer smittskyddets rekommendationer så blir man själv mer benägen att följa förhållningsreglerna.
Hur coronakrisen kommer att sluta vet ingen. Sveriges strategi bygger på förtroende. Man måste kunna lita på att myndigheter, organisationer, företag och individer gör sitt bästa för att hjälpas åt. Genom smittskyddslagen har de enskilda individerna fått ett stort ansvar. Smittskyddslagens filosofi vittnar om något historiskt unikt. Ett land har en statsledning som litar på sina medborgare.
Ytterst handlar detta om hur demokratin fungerar. Demokrati betyder frihet. Frihet betyder makt. Makt betyder ansvar. Smittskyddslagen ger medborgarna frihet och makt och därmed också ansvar. En kommande coronakommission lär också behöva granska hur medborgarna har skött sitt uppdrag.
—Olof Petersson, debattartikel i DN.