Allt oftare brukar jag konstatera att Sverige på kort tid blivit ett utpräglat högerland och det gäller på område efter område. Vi har den mest marknadiserade och därmed segregerande skolan i världen; i årtionden har det underinvesterats i en svårt sönderprivatiserad järnväg; skattepolitiken har till den milda grad gynnat de rikaste och rent politiskt är Sverige idag under större inflytande av ett högerextremt parti än något land i Västeuropa.
Utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och biståndspolitiken snävas in mot närområdet och de globala rättviseperspektiven är utsuddade, vilket det indragna stödet till FN:s flyktingorganisation i Palestina eller det slopade stödet till fredsrörelser vittnar om.
Ett enormt skifte har ägt rum under loppet av en generation i nyliberal och konservativ riktning och kom ihåg: nyliberalism och nykonservatism är kommunicerande kärl: Först slår den doktrinära marknadsliberalismen sönder trygghet och samhällsplanering – och därefter kommer konservatismen rusande för att i högerpopulistiskt nit läka det trasiga. Och då läker det alltid fel.
Man får gå tillbaka till det sena artonhundratalets svenska överhetssamhälle för att hitta en lika stark konservativ och direkt reaktionär våg i det svenska samhället. Många av dem som då, på grund av fattigdom eller förföljelse, såg sig tvungna att lämna Sverige för att bege sig till Amerika sågs av den nationalistiska högern som landsförrädare…
I tankefiguren om hårdare straff möts det nyliberala och det konservativa: Straffet är ett slags återbetalning för de skador en brottsling orsakat. En simpel affärstransaktion. Det är ingen slump att den enda centrala uppgift staten i den nyliberala utopin har är att stå för våldsmonopolet och rättsskipningen. Den som inte sköter sig ska betala för det. Straffet är ett skadestånd. Och en nyliberal stat med enbart hårda händer blir en konservativ stat. Att brottsligheten har rötter i sociala missförhållanden spelar då ingen roll.
Vi dras alltmer ner i djupa konservativa malströmmar och det tycks ske nästan utan motstånd. Den breda arbetarrörelsen – vänstern och socialdemokratin – svarar egentligen inte alls på denna utmaning, detta historiska skifte. Det som skulle behöva lanseras från det hållet är något som liknar ett efterkrigsprogram, med stora sociala investeringar i allt från bostadsbyggande, skolsatsningar, fungerande infrastruktur, föreningsverksamhet i utsatta områden och ökad jämlikhet.
-Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten