Under de decennier som har gått sedan det första klimatmötet hölls år 1995 har i princip ingenting hänt. Då utgjorde kol, olja och gas 85 procent av den totala energianvändningen i världen. Siffran i dag: 84 procent. Trots massiva investeringar i förnybar energi har denna inte trängt undan någon olja. Vi använder bara mycket mer energi, av alla slag.
Eftersom ingen vill framstå som en omoralisk hycklare har klimatfrågan i stället kommit att handla om vem som reser den mest övertygande gröna kulissen – något som kan skyla den obekväma sanningen att ingen frivilligt lämnar ifrån sig en superkraft.
Ett av de mest framgångsrika länderna när det gäller detta är Sverige. I retoriken kan det låta som att det finns olika åsikter, men i grunden råder kuslig konsensus. Den ekomodernistiska linjen är fastslagen tvärs över hela fältet och i täten går staten och kapitalet, hand i hand. Tillsammans har man valt att betrakta klimatkrisen som en ekonomisk möjlighet.
Sällan låter politiker så passionerade som när de får prata fossilfritt stål, batterifabriker och laddstolpar. Och industrins företrädare drar nu klimatkortet så fort något går dem emot. När LKAB nyligen nekades tillstånd för en gruvutbyggnad snyftade kommunikationsdirektören: “klimatet kan inte vänta”.
Mer energi och mer industriell expansion – sådan är strategin som både ska få de globala utsläppen att drastiskt minska och samtidigt göra oss bäst anpassade för framtiden. Som en följd förväntas Sveriges elförbrukning fördubblas de närmaste årtiondena. Vi ska fortsätta använda superkrafter, men utan negativa konsekvenser. Föresatserna är kanske goda och budskapet lätt att sälja in – det är ju vad alla vill höra! – men insatsen är hög.
Det handlar inte bara om att detta knappast lär dämpa utsläppen i någon större utsträckning, men att strategin också drar oss djupare in i en global kamp med oöverblickbara och potentiellt förödande konsekvenser…
Strategin bygger dessutom på en fortsatt snabbt växande global ekonomi där det finns köpkraft nog att efterfråga alla elbilar som byggts med fossilfritt stål och vindkraftsel. Skulle det vara så att den pågående lånefesten inte kan fortsätta hur länge som helst – trots fria drinkar från centralbankerna – kommer de stolta miljardsatsningarna på den “gröna” industrin att falla platt.
—David Jonstad, debattartikel i Dagens Nyheter Kultur.