Under de senaste fyrtio åren har den svenska välfärdsstaten förändrats i grunden. Det har blivit svårare att få ersättning från socialförsäkringssystemen och den offentliga sektorns andel av ekonomin har krympt. Trots att en stor och omfördelande välfärdsstat alltjämt har ett starkt stöd bland svenska väljare.
Vår forskning… visar på en viktig anledning till att det här kunnat ske. I praktiken har det funnits en blocköverskridande samsyn kring att socialförsäkringarna behöver bli mindre generösa och att den offentliga andelen av ekonomin ska bli mindre.
Sedan början av 1980-talet har Socialdemokraterna rört sig åt höger på den politiska skalan. Partiet har övergett den keynesianska konjunkturpolitiken, idealet om full sysselsättning och genomfört en rad avregleringar.
Man har förvisso inte skurit ner lika ivrigt som borgerliga regeringar, men politiken har rört sig i samma riktning – bort från den traditionella socialdemokratiska välfärdspolitik som Sverige blivit så berömt för.
Detta avspeglas inte i den politiska retoriken. Sedan valvinsten 1982 och framåt har man kontinuerligt motiverat nedskärningar med argumentet att dessa är nödvändiga för att rädda välfärdsstaten…
Socialdemokraternas finanspolitiska ramverk sätter ett tak för hur mycket pengar staten får spendera och hur stor statsskulden får vara. Förvisso försvårar detta välfärdspolitiska satsningar, men enligt de socialdemokratiska regeringarna har detta varit nödvändigt för att undvika allvarliga ekonomiska kriser.
Gång på gång har man på det här sättet argumenterat för att välfärdsstaten är hotad av kostnadsökningar, budgetunderskott och överutnyttjande av socialförsäkringarna. Den enda lösningen har varit att minska utgifterna – vilket därmed kan utmålas som ett försvar av välfärdsstaten… Frågan som bör ställas är varför S drev denna politik.
Vi tror inte att socialdemokratiska politiker och strateger medvetet har lurat väljarna. Vår forskning pekar snarare på att de har blivit fångar i sina egna problembilder. Dessa problembilder syns idag tydligast i det finanspolitiska ramverket, som i den socialdemokratiska historieskrivningen är en garant för att inte 1990-talskrisen ska återupprepas.
—Niklas Altermark och Åsa Plesner, kulturdebatt i Arbetet.
Rapporten: Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet, släpps i dag av tankesmedjan Katalys.