Sverige var en gång i tiden ett av världens mest jämställda länder. Men så är det inte längre. Mycket av den ekonomiska politik som byggde ett jämlikt Sverige har monterats ner. Den extrema rikedomen har ökat samtidigt som barnfattigdomen.
I Sverige har den ekonomiska ojämlikheten ökat mest bland alla OECD-länder de senaste årtiondena. På papperet är skattetrycket högt, men det gäller bara skatten på lönearbete. Faktum är att tillgångar beskattas avsevärt lägre i Sverige än i många andra länder.
Konsekvensen är att personer med låg inkomst ofta betalar högre andel skatt än personer med stora tillgångar. De så kallade 3:12-reglerna för fåmansbolag gör det möjligt att ta ut pengar som inkomst av kapital istället för arbete. Det innebär att personer med eget företag bara betalar 30 procent i skatt i stället för 70 procent. Så sänker personer med eget företag sin skatt och berikar sig själva. Konsekvensen har blivit enorma skattelättnader för höginkomsttagarna.
Moderaterna säger att unga ska kunna köpa sin första bostad genom sänkt skatt på investeringssparkonto (ISK). För att det ska fungera behövs ett antal miljoner på banken. Vilken ung person har det? En småsparare kan förvänta sig någon tjuga i månaden.
Över hälften av Sveriges vuxna befolkning har inga pengar på ISK medan omkring två procent har över en miljon. Reglerna för ISK ger en enorm skattesänkning på såväl kapitalvinster som utdelningar.
Välbärgade personer kan undvika att betala skatt på sina löneinkomster och kapitalvinster och bland annat detta har inneburit att vi har fått hundratals nya miljardärer. Vi har fler mångmiljardärer per invånare än skatteparadiset Schweiz. En vanlig lönearbetare går på knäna och samhället slits isär…
Sverige behöver en skattereform i Wigforss anda med skatt efter bärkraft som ledstjärna. Där inkomster fördelas från rika till fattiga och som jämnar ut klyftorna. Det måste återigen löna sig att arbeta.
—Birgitta Mukkavaara och Britta Lindholm, S-kvinnor i Umeå och Malung – Folkbladet.