När jag vid 11 års ålder kom till Stockholms innerstad från den socialt homogena förorten Saltsjöbaden blev det första ögonöppnande äventyret att börja i läroverket Vasa Real. Där var vi 35 gossar i klassen från alla de tre samhällsskikt man definierade på den tiden (1955): Socialgrupp I, II och III. För första gången träffade jag “såssar” i verkligheten. Om dylikas ondskefullhet hade jag bara hört politiskt vinklade anekdoter.
Det som bestämde hierarkin i vår stora klass var emellertid idrotten och i viss mån skolresultaten, inte den gamla sociala rangordningen, inte ens språket; “sociolekten” avslöjade direkt vilken socialgrupp man tillhörde.
Alla barn skulle från och med nu gå i samma sorts skolor över hela landet och åtnjuta exakt samma undervisning och möjligheter. Privata “friskolor” var få och i huvudsak till för överklassens sämre söner.
Vad jag såg men förstås ännu inte begrep var det socialdemokratiska välfärdsbygget, det projekt som byggde på en uttalad jämlikhetsideologi. Högerpartiet, som de hette då, var lika bergfast ideologiska motståndare till jämlikhet. Man var konservativa, i den meningen att man till varje pris ville bevara överklassens privilegier och ekonomiska övertag. Därför hatade man progressiv beskattning, arvsskatt, gåvoskatt, fastighets- och förmögenhetsskatt…
Men på 1980-talet hände någonting. Sossarna började låta som nationalekonomer och sjöng Marknadens lov. Till en början såg det inte så farligt ut. Man kunde skämta om killarna i “kanslihushögern” som hade börjat leka affär.
Men nu 40 år senare är politiken obegriplig. Praktiskt taget all kapitalbeskattning är avskaffad. Med “vetenskapliga” argument. Av socialdemokrater och högern växelvis. Från det jämlika välfärdssamhället har Sverige hamnat på topplistan över världens mest ojämlika länder. Efter oligarkernas Ryssland och kåkstädernas Sydafrika kommer Sverige på skämmig bronsplats. Vi har på kort tid fått över 500 miljardärer, de utgör 0,05 promille av befolkningen men äger mer än vad 80 procent av oss andra äger sammanlagt. USA och Indien är mer jämlika länder än Sverige. Det nya svenska klassamhället är mer ojämlikt än det som rådde på 1600-talet…
Hur kan det till exempel ha blivit fullkomligt otänkbart återställa en liten arvsskatt på, säg 40 procent? Kan man betala sådan skatt på inkomster man arbetat ihop borde man väl klara av det också på en arbetsfri inkomst. Som i jämförbara länder som Tyskland, Storbritannien, Belgien, Japan, USA, Frankrike, Danmark och Finland. Varför vore det så omöjligt i Sverige och varför ska inte den rikaste delen av befolkningen bidra efter förmåga, som förr i världen?
—Jan Guillou, kolumn i Aftonbladet.