Låt inte hånskrattarhögern sätta tonen under hösten

I den oskattbara minnesbank som ryms i en byrålåda i skärgården hittar jag en 40 år gammal trycksak. Utgiven av sportfiskeföretaget Abu i Svängsta 1982 under den fyndiga titeln “Napp och nytt” – en behändig kombination av reklambroschyr och inspirerande läsning. Jag och min kusin tillhörde målgruppen, när vi sprang längs de orubbligt grå klipphällarna med varsitt enkelt kastspö och fantiserade om både ny utrustning och större fångster.

Det var då, i det gamla ekosystemet, på gränsen till människans nya tidsålder, när koldioxidhalten i atmosfären fortfarande befann sig under risknivån och kustvattnet i Östersjön var i genomsnitt två grader kallare än i dag. Måsar och havstrutar skränade kring potatisskal och kotlettrester som mormor la ut på berget efter middagen, medan gubbarna for ut till grynnorna vid Kanholmsfjärden för att dra upp hinkvis med abborre.

40 år senare är det tyst i luften och tomt i havet. Ejdern, mellanskärgårdens karaktärsfågel, är i stort sett borta. Färre gäddor i vikar och vass. “När man fiskar vet man aldrig”, skrev “Napp och nytt” 1982. Vad som helst kunde hända. Varje kast ett lotteri.

I dag är nitlotterna i så fall fler än tidigare. I ett fint reportage nyligen skildrade Svenska Dagbladets Erica Treijs hur strömmingsbeståndet vid Östersjöns kuster har minskat drastiskt de senaste åren. Det storskaliga trålningsfisket beskrivs som boven i dramat. Det länsar haven på fisk och slår sönder ekosystemen. Flera surströmmingssalterier längs den norrländska kusten har fått stänga i brist på råvara. “Det är hemskt, ett miljöbrott att rubba balansen i havet”, säger en fabrikant till SVT. Till slut kan samma sak ske med strömmingen som med torsken. Den dör ut.

Man kan hånskratta åt mycket här i världen. Men man ska vara bra förhärdad om man hånskrattar åt ett döende hav.

Trots det har hånskrattet varit ett av sommarens tongivande läten, i en värld som bokstavligen är på väg att förlora sina språkliga fundament: hav utan fisk, floder utan vatten och berg utan snö och is. Ju tydligare tecknen blir, desto mer ökar kraften i förnekelsen och desto högre ljuder glåporden om “hysteri” och “alarmism”. När tusentals personer dör i den våg av extrem hetta som svept över Europa rapporterar engelska tv-meteorologer om att de utsatts för hatkampanjer i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den svenska skränhögern hakar på i kampanjer om “hjärntvättande väderkartor” och bisarra påståenden om Miljöpartiet som ett “samhällsfarligt parti”.

Björn Wiman, kulturkrönika i Dagens Nyheter.