Organisationsgraden i arbetarfacken är nu 62 procent. Visserligen lägre än de 77 procent som var medlemmar 2006, men tendensen är tydlig, det fackliga medlemskapet är på väg upp.
Det är faktiskt på tiden. Den politiska pressen mot svenska arbetare måste stävjas.
Skräckexemplet är den borgerliga Alliansregeringens försöka att krossa LO efter valet 2006. Genom att kraftigt höja a-kasseavgiften för arbetare skulle lågavlönade drivas ut ur LO-förbunden. Tjänstemän och akademiker fick dock behålla sin låga avgift.
Alliansen tog också bort skatteavdraget för fackavgiften och för a-kasseavgiften. Budskapet var tydligt. Arbetare ska drivas ut ur facket. Lönerna ska på så sätt hållas nere och klassamhället ska skyddas.
När Sverigedemokraterna med Centerns och Liberalernas stöd för något år sedan stoppade regionala skyddsombud från att besöka utsatta arbetsplatser jublade de mest samvetslösa bland arbetsgivarna.
Sverigedemokraternas nej till fackliga skyddsombud är inget försök att stoppa politisk inblandning från Socialdemokraterna som de ofta hävdar. Det är ett försök att med SD-politik öka arbetsgivarnas makt på de anställdas bekostnad.
Ibland hör vi att SD är de enda som bygger en folkrörelse i dag. Är det någon myt som är mogen att avlivas så är det den. Att driva politik för att öka politikernas direkta maktutövande på arbetsplatserna är inte att bygga en folkrörelse. Det är att förespråka en EU-lik överstatlighet fast på högersvenska, även om SD:s företrädare inte verkar begripa det…
Ökad organisationsgrad är det enda sättet att få slut på de ständiga försöken till politisk styrning av arbetsmarknaden. Höga medlemstal med kollektiva krav som ska gälla alla är den enda vägen för anställda i LO-yrken att göra sina krav hörda.
—Martin Klepke, ledare i Arbetet.