Hur kommer det sig att stockholmare röstar fram politiker som har sönder staden de bor i? Jag flyttade hit för fem månader sedan och fattar, ärligt talat, ingenting.
Nya Karolinskas varsel av 600 anställda är inte en isolerad händelse. Samtidigt som den monumentalt misslyckade byggnaden – orsakad av ett sedan länge blått och som det ser ut omtyckt landsting – blir en mörk symbol för en vård i fritt fall, väljer man fram en blågrön majoritet i Stockholms stad som knappast vill vara sämre, utan låter centerpartisten Jonas Naddebo gå i bräschen för en “omorganisation” av biblioteken.
Filialer tvingas hålla stängt på grund av framadministrerade bemanningsproblem, otryggheten ökar – och det unika Internationella biblioteket läggs, idiotiskt nog, ner. Lägg till lite bostadsbrist, ombildningshets och en härligt hög skuldsättningsgrad, så får man en ganska underbar bild av en nyrikt välbärgad stad vars medborgare gör sitt bästa för att avskaffa samhällets kärnfunktioner. Eller så bor det bara väldigt många konsulter i Stockholm. Jag har ingen aning.
För det är knappast en slump att det ser så här ut. Ni vet, vart fjärde år har ju alla svenskar makt att rösta fram sina politiska representanter, och vart fjärde år väljer stockholmarna representanter som fortsätter på den inslagna vägen, det vill säga att metodiskt plocka bort stenar i det bygge som har gjort Sverige till en jämförelsevis både fri och rättvis plats på jorden. Varför förstår jag inte.
Stockholmarna verkar helt enkelt lite, lite dummare än andra svenskar. Här kan ingen inbilla sig att symbolen för folkviljan heter Jimmie Åkesson. Den står i Solna, är byggd i glas, ful, fungerar inte, men har likförbannat blivit världens fjortonde dyraste byggnad.
-Victor Malm, på Expressens kultursida