Många som varit förtrogna med svensk politik har förundrats över hur ett invandrarfientligt parti som Sverigedemokraterna med rötter i den “bruna myllan” kunnat bli näst största parti.
Tittar man på resultatet från valundersökningarna förefaller en sak tydlig, SD har blivit ett stort arbetarparti. Ungefär lika många av dem som definierar sig som “arbetare” har röstat på SD som på Socialdemokraterna. Man kan säga att vad som hänt under de senaste två decennierna är en partisplittring där omkring hälften av det socialdemokratiska arbetarpartiets väljare har gått över till SD…
Man kan lite grovhugget säga att fram till och med Ingvar Carlssons tid som partiledare så syftade socialdemokratins politik på att höja och stärka arbetarklassens ställning.
Det skedde genom allehanda välfärdsreformer som förvisso också inneslöt medelklassen men systemet med progressiva (eller till och med proportionella) skatter och generella bidrag/välfärdstjänster är en formidabel omfördelningsmaskin som kraftigt gynnar de med lägst inkomster. På köpet får man medelklassens stöd (och villighet att betala skatt) samt en högre kvalitet i välfärdstjänsterna.
Under Mona Sahlins tid som partiledare sker emellertid en omsvängning av socialdemokratin politik som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. I stället för en politik som lyfter arbetarklassen som klass blir huvudsyftet att bedriva en politik som i största möjliga mån gör det möjligt att lämna arbetarklassen. I sina tal som partiledare och i särskilt i den valrörelse som blev hennes första och sista som partiledare upprepade Sahlin närmast som ett mantra att Sverige skulle vara ett land där det var enkelt att göra “klassresor”…
Ett typiskt exempel på Sahlins retorik kan hämtas från hennes bok Möjligheternas land som publicerades inför valrörelsen 2010. Där formulerade hon sitt budskap på följande vis: “Jag vill att Sverige ska präglas av det forskarna kallar hög social mobilitet. Att alla ska kunna göra klassresor”. Denna klassreseretorik har också präglat Stefan Löfvens politiska budskap…
Många av socialdemokratins väljare i arbetarklassen måste ha känt ett visst främlingskap inför denna retorik där man kunde ana ett visst förakt för de som inte hade lyckats med att göra klassresor…
Ett parti som betonar att de viktigaste är att så många som möjligt skall kunna “resa iväg” från arbetarklassen och som i praktiken därmed torgför en negativ syn på att sträva efter att utbilda sig till att bli en skicklig yrkesarbetare och som till detta inför obegripliga hinder för många ungdomar att skaffa sig ett sådant yrke kommer att förlora en stor del av arbetarväljarnas stöd.
—Bo Rothtstein, kulturartikel i Aftonbladet.