Löfven manövrerade fram en ny regering, bara till namnet en socialdemokratisk, utan handlingsfrihet. Varför sätter sig den svenska socialdemokratin i denna position? Löfven upprepade under krisen gång på gång att han bara vill det bästa för landet. Det är ju en retorisk floskel.
Varför är en svag socialdemokratisk regering bra för landet? Vad vill socialdemokratin utom att just regera? Den frågan är helt obesvarad. Det tycks som om Löfven och hans krets helt koncentrerat sig på denna kris utom några som helst tankar om framtiden. Uppenbarligen ville man inte ha extraval, trots att det hade varit både demokratiskt och ärligt, men man kan ändå inte undvika att det blir val 2022.
Vad skall man då säga till väljarna? Tänker man erbjuda “more of the same” alltså att socialdemokratin presenterar sig som en sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter och förslag?
Med Löfven i spetsen förefaller det ganska troligt. Han och hans ledning har nu regerat i snart åtta år. Under den tiden har regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten.
Jämlikhetskommissionen analys och viktiga förslag är helt okommenterade. Vi har inte majoritet, säger då Löfven & Co. Nej just det. Men varför då regera?..
Två av landets främsta experter på socialförsäkringar och välfärd, professor Joakim Palme och generaldirektör Daniel Barr konstaterade i en artikel för ett antal månader sedan: “Sverige är inte längre ett välfärdssamhälle”.
Det var en hårdhänt utmaning för socialdemokratin, kan man tycka. Men från partiet och dess ledande företrädare hördes inte ett ljud. Ingen reaktion. Det är tystnadens närmast totalitära debattmetod som partiet lagt sig till med. Säger man inget har man ingenting sagt.
—Carl Tham, f.d.utbildningsminister (S), debattartikel i Aftonbladet.