Socialdemokraterna är emot försämringar i välfärden, javisst – men vad är de för?

Från fredag till söndag håller det socialdemokratiska partiet sin fyrtionde ordinarie kongress. Jag har läst de två dokument som partistyrelsen lägger fram och som ska dryftas. Och så mycket är klart att det rör sig om två fantastiska sömnpiller. Huvudbudskapet i dokumentet om en utvecklad och moderniserad partiorganisation är följande: Socialdemokrater måste prata mer med folk. Det talas mycket om dörrknackning och visst, det är sant: Det måste talas mer med vanligt folk.

I dagarna har partiet levererat sin analys av valet 2018. Den analysen är mycket välskriven och värd att läsa – inget sömnpiller – men handlar egentligen om ett parti i kris. Även om ingen kollaps inträffade på valdagen så gick partiet tillbaka, inte minst på lokalplanet. Arbetarklass utanför storstäderna och unga väljare – det är där det stora tappet ägt rum, konstaterar valanalytikerna bistert.

Det är också här som det stora tomrummet i valanalysen öppnar sig: varför lockas inte unga och arbetare till socialdemokratin? Jag skulle vilja påstå att en förklaring till detta tapp och detta ointresse är att det socialdemokratiska partiet idag nästan helt saknar idépolitiskt mobiliserande tankar och visioner. I ett läge där (s) nu tvingats kompromissa väldeliga med två borgerliga partier för att få behålla regeringsmakten är risken överhängande att det sista av idépolitisk egenart suddas ut.

Under valrörelsen tvingades jag gång på gång konstatera att Stefan Löfven och andra ledande socialdemokrater var praktiskt taget idépolitiskt stumma och led av ett slags idé-afasi. Partiet är emot försämringar i välfärden, javisst – men vad är de för?

-Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten

You May Also Like