Så levde då socialdemokraterna upp till sitt rykte… och kunde skicka fram en miljö-och klimatminister som aldrig tidigare haft något att säga om vare sig miljö eller klimat. Hon berättade att regeringen gett godkänt för slutförvar av kärnavfall…
Engagemanget för följder av politiska beslut avtar uppenbarligen med tidsavståndet. När jag engagerade mig politiskt så hade jag föreställningen att långsiktighet handlar om tusentals, eller åtminstone hundratals, år. När jag hamnade i politiken och började läsa beslutsunderlag så förstod jag att långsiktighet i den världen snarare handlade om en mandatperiod, möjligen två.
Nu har vi avfallet och paniken är uppenbar och orden om att “bästa metod ska användas” för att på “bästa plats” slutförvara kärnavfallet “helt säkert” är bara smink. Det är meningslösa ord med tanke på tidsperspektiv som innefattar istider, förändrad artsammansättning och förändrade värderingar.
I själva verket är det så att den grundläggande principen för kärnkraftens hantering bygger på en orimlighet. Principen har formulerats så här: “Inga bördor ska överflyttas på kommande generationer.” Detta omfattar också att “ekonomiska medel” ska ställas till förfogande för hela den “slutgiltiga hanteringen”, allt enligt det som blev kärntekniklagen. Smink! Etik? Moral? Hur mycket ska vi låtsas? En del vill att vi ska låtsas att vi har hittat ett “slutförvar” – till och med begreppet är ju nonsens.
När högerblocket nu står på barrikaderna med plakat för att tvinga fram beslut om “slutförvar” så är det stilenligt för de som ideologiskt vilar på egoismens evangelium. Vi som nu lever ska ta för oss på kommande generationers bekostnad. När högerblocket vill etikettera kärnkraft som “hållbar” bygger det på samma nu-generation-egoism.
En gång i tiden hävdade Kristdemokraterna att kärnkraften var ett hot mot skapelsen… men det var innan det partiet ansåg girighet och mångleri vara guds gåva.
—Birger Schlaug, på egen blogg.