Hur ett samhälle fungerar för dem som är gamla, sjuka eller skadade säger det mesta som är värt att veta. USA är toppen för den som ärvt en förmögenhet, har en enastående talang eller känner rätt personer…
Det stora flertalet i västvärldens ledande nation har mycket knaper social trygghet. Sverige har varit extremt åt det andra hållet. Här har starka trygghetssystem med generell välfärd, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och pension stått som exempel för hur ett anständigt samhälle faktiskt kan organiseras.
Men någonting har tillåtits pågå i decennier nu. Ojämlikheten skenar och den sociala tryggheten minskar. Ett tydligt exempel är pensionerna.
Man ska inte behöva jobba tills man dör. Det ska finnas gemensamma system som garanterar vila och fritid efter ett långt arbetsliv. En inte särskilt radikal tanke, men som innebär avgörande förpliktelser.
Sverige har idag hundratusentals fattigpensionärer, som trots att de arbetat och betalat skatt inte kan åtnjuta ekonomisk respekt. Samtidigt har de allra rikaste blivit ännu rikare, ja klyftorna har ökat snabbast i Sverige om man jämför med andra västländer.
När någon kritiserar hur pensionärer behandlas dyker Timbro och Svenskt Näringsliv fram bakom skrivborden för att tala om hur bra vi har det. Hur tacksam man borde vara. Men det var inte tacksamhet som gav oss våra sociala rättigheter. Det var krav och organisering.
Särskilt låg pension har flera stora grupper som inte passar inom systemets definitioner. Kvinnor som arbetat deltid och obetalt i hemmet, personer som varit sjuka eller skadats i jobbet. Enligt Ebba Busch får kvinnorna skylla sig själva, eftersom de gjort dåliga val i livet.
Pensionsåldern höjs samtidigt som många arbetare inom LO-yrkena inte klarar av att arbeta till 65 år. Det leder till lägre pensioner för den som måste sluta jobba “i förtid”. Men det är ju inte i förtid, utan för sent, om kroppen hinner säga ifrån.
—Sofie Eriksson, krönika i Elektrikern.