Skärvor om cykelbudens hårda arbete

Boken handlar om budjobbet… När jag började med boken undrade jag hur det är att vara ett cykelbud, vad de andra cykelbuden har för livsvillkor. Jag tog cykelbudet som ett vittne av klassystemet i stan och hur man möter klasskillnader.

Jag är van att starta upp och producera någonting. Inte bara samla berättelser utan också säga: Kan vi trycka upp affischer? Jag har funderat mycket över hur fan man ska göra för att få till facklig organisering och samla buden. Vad ska vara en samlande kraft när alla jobbar så utspritt? Det blir jag inte riktigt klok på. Jag träffade politiker som jobbar med frågorna i riksdagen. De frågade: Vad ska vi göra? Och jag vet inte, med det här räcker liksom inte till.

Men då tänker jag. Om folk skulle förstå vad buden har för liv och hur arbetslivet är. Se dem mer som människor. Då kommer en massa bra effekter av det, hoppas jag.

Jag är mest rädd för att andra bud ska känna att jag inte förstår dem utan använder dem för egna syften. Det är ju helt sant, jag har gått in och jobbat och ska sedan sälja min bok på en marknad. Men jag har varit helt transparent från början om att jag ska skriva en bok. Många vill berätta och bli sedda. Särskilt om man är utsatt för något påfrestande, om man är ensam och utför en ouppskattad uppgift i ett främmande land.

Jag vill att den (boken) ska vara lättillgänglig. I så fall ska man läsa boken för att få förståelse för hur jobben är, men också hur det gick till när ett kollektivavtal kom till. Det uppstår inte bara. Jag presenterar skärvor av hur mycket folk jobbar i en slags utsiktslös tillvaro. Det kommer ett ganska svagt avtal, men det är ett slitjobb som ligger bakom det. Ett slitjobb som ska göras om och om igen. Det är också så musik och kulturarbete går till.

—Musikern, kulturarbetaren och cykelbudet Anders Teglunds berättar om sitt jobb som cykelbud i Göteborg i tidningen Transportarbetaren.

You May Also Like