Göran Greider behöver inte känna sig ensam i sin kritik av snabbtågen med dess stora konsekvenser för hela Sverige. Det finns en hel del kritiker bland socialdemokrater – inte minst inom Reformisterna – runt om i landet. Frågan är varför det finns skäl att vara kritisk till en ny järnväg som i princip tillhör de mest miljövänliga transportslagen för framtiden?
Under regeringen Reinfeldts sista månader tillsattes något som kallas Sverigeförhandlingen som är ett märkligt policydokument som aldrig blivit föremål för en granskande nationell debatt… Kostnaden för snabbspårjärnvägarna beräknades till 230 miljarder kronor (i direktiven till utredningen sa man 110 – 175 miljarder) från början och från att ha bantats till 205 miljarder av nuvarande regering är summan idag uppe i 295 miljarder.
Idag vet vi att vi med säkerhet kommer att arbetspendla i mindre omfattning vad gäller långa resor tack vare pandemins positiva erfarenheter. Om vi har en suverän teknik för att ersätta energi- och kostnadskrävande arbets- och studiependling skall givetvis IT-tekniken användas fullt ut. Idag diskuterar inte entusiasterna bakom satsningarna dessa relevanta frågor…
Inte heller vill de gynnade kommunerna ta upp frågan om var framtidens nya jobb skall lokaliseras. Trots att vi har unika möjligheter att placera nya jobb över hela landet, tack vare att vi äntligen har bredband i alla regioner och kommuner, vill vare sig stora delar av staten eller de privata storföretagen diskutera att förlägga stora delar av de nya jobben utanför storstäderna. Inte heller sittande regering har sådana diskussioner, frånsett den plötsliga ivern att skapa nya regementen i mindre gynnade regioner.
Att vi idag inte ens i de partier som under efterkrigstiden varit mest positiva till en balanserad regional utveckling (S och C) noterar en helhetsdiskussion om framtidens kommunikationer och hela landets utveckling känns dystert.
—Ronny Svensson, ledarkrönika i Dala-Demokraten.