Jag skriver eftersom jag önskar att Irene Svenonius tänker om…Två månader före pandemins utbrott gav hon ut en bok: “Jag vill avskaffa mig själv”. Då hade hon i tre år varit ordförande i Region Stockholm och därmed högst ansvarig för vården i länet. Svenonius var mycket stolt över sin gärning, och allra mest över att trots motstånd ha fått in nätläkarna i systemet…
Stockholm våren 2020 är en obegriplig plats. Eller borde jag skriva “obscen”? Likbilar från äldreboenden, där ingen doktor satt sin fot på flera månader, passerar bilder på uppspelta läkare som med mäklarleenden lovar att när som helst åtgärda mitt minsta besvär.
Så blir året ett dubbelt märkesår i svensk medicinhistoria: Året då landet inte förmådde ge sina sköraste den vård de behövde. Året då läkare för första gången i masskala bjöd ut sig på reklampelarna, intill handlare i läppstift och damunderkläder. Ja, politik gör skillnad.
Det är mars 2020. Pandemin har exploderat. Inom två dagar fattar Svenonius förvaltning två beslut. Det första begränsar de sköraste patienternas rätt till vård. Det är de ökända “styrande regelverken”, sedermera utdömda av coronakommissionen. Det andra beslutet är en gåva till de privata nätläkarbolagen: nystartade mottagningar får 50 procent högre ersättning än befintliga vårdcentraler.
Det kostar pengar att tapetsera Sverige med bilder på leende läkare. Under första pandemihalvåret spenderar Kry 100 miljoner på reklam. Mer än vad läkarvården på Stockholms alla äldreboenden får kosta under samma tid. Det är befogat att jämföra, det är samma budget. Reklamen är en inteckning i framtida skatter, pengar som Kry räknar med att få tillbaka när kunderna strömmat till…
Men hon (Irene Svenonius) tror alltså att läkare och sköterska är yrken som andra. Så för att komma till sin rätt och göra störst nytta måste vårdfolket släppas ut på marknaden. (Eller snarare släpas ut, då många tycks ovilliga.) Det är nämligen endast där, mellan fritt konkurrerande entreprenörer, som patientens behov äntligen hamnar i centrum. Först tror man att man läst fel eller missat någon sida. Man läser om. Ser hon verkligen ingen väsensskillnad mellan läkare och frisör, sjukhus och bilfabrik? Nej, faktiskt inte.
—Maciej Zaremba, kulturdebatt i Dagens Nyheter.