Pressen på regeringen att förändra den trasiga sjukförsäkringen ökar. I förra veckan sände Uppdrag Granskning ett reportage och tidigare socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ställdes mot väggen, helt rätt med tanke på att hon var ansvarig vid tidpunkten då regeringen satte nya mål om lägre snitt på sjukdagar. Men alla partier har ett stort ansvar här.
Jag tror Strandhäll och övriga regeringen underskattade hur tjatet om siffror skulle påverka bedömningen i praktiken. Man trodde kanske att det skulle vara möjligt för Försäkringskassan att drastiskt minska utbetalningarna, utan att det drabbade någon som hade verkliga behov. Men kriterierna förändrades. Inte i lagen eller reglerna, utan i tillämpningen.
I praktiken ledde målet till att minska utbetalningarna, inte ohälsan i befolkningen. Om människor har ett friskare arbetsliv, får bättre rehabilitering, ges rätt stöd för att komma tillbaka – ja då kommer ju sjukdagarna minska. Men Försäkringskassan gick den korta vägen och avslagen ökade…
Först gick de på personer med ryggsmärtor, sedan de med psykiska problem. Idag läser vi i tidningarna om cancerpatienter som nekas. Värst är det för personer som inte har en tydlig diagnos, som om man själv kan göra något åt den saken…Efter årtionden av opinionsbildning fick nämligen det borgerliga hatet mot “bidrag” (läs: svaghet) fäste i Sverige. Var och varannan gick runt och trodde att systemen i huvudsak gynnade de som fuskade och “låtsades” vara sjuka för att få pengar. För att råda bot på detta har nu otaliga människor med verkliga sjukdomar och skador offrats. Följden: oändligt lidande, ökande klassklyftor, bristande tillit till våra gemensamma system.
År 2008 ändrade dåvarande alliansregering på lagstiftningen, reglerna stramades åt ordentligt. Man satte upp mål om att minska antalet beviljade sjukersättningar (som förut kallades förtidspension)…
Det här är berättelsen om ett politiskt haveri som måste få ett slut. Sjukförsäkringen är idag ovärdig ett modernt samhälle. Men det går inte att åtgärda den utan följande två saker; ny ekonomisk politik som har råd med mänsklighet samt en riksdag vars majoritet inte håller med om att sjuka och skadade människor förtjänar fattigdom.
—Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad.