Se upp med de falska jämlikhetsprofeterna!

Kvinnokampen behövs fortfarande. Tyvärr har feminismen urvattnats så till den milda grad att samtliga riksdagspartier utom det som istället framhåller svenskheten som sin -ism påstår sig vara feministiska partier. Av ovan nämnda skäl kallar jag mig inte feminist; den plattform är ännu inte byggd där Annie Lööf och jag får plats samtidigt. Men så länge ett sjukvårdsbiträde – behöver jag poängtera att 93 procent är kvinnor? – tjänar cirka 24 000 i månaden så behöver vi inte leta efter jämlikhetsargument.

Ljusglimtar saknas inte; att en 17-årig svensk tjej slår ut USA:s president när Time Magazine utser “person of the year” 2019 är förstås uppmuntrande… Men för varje social rörelse finns en motrörelse. Och de krafter som tjänar på att behålla status quo ser till att underblåsa den.

Vad vi måste se upp med är de falska jämlikhetsprofeter som gärna talar om fria, stolta, starka kvinnor som förebilder; för vilka är dessa förkämpar och “role models” — (är de) dubbelarbetande sjuksköterskor, ensamstående mammor på a-kassa eller den växande andelen kvinnor inom byggbranschen? Det är förstås “sexarbetare”. För något år sedan kom filmen “Hustlers” och kritikerna hyllade Jennifer Lopez rollfigur som dominant chefsgnoa på en strippklubb där gränsen var mycket tunn, för att inte säga obefintlig, mellan pole dance, lap dance och lönsam extraservice där allt ingår, i en diskret knullhytt. Och denna höst sänder C-More serien “P-valley” med liknande tema — solidariska sexarbetare som inte tar skit från kunder eller ägare.

Ansedda The Guardian i England menar att detta “strip club drama is one of the year’s best new shows” och Göteborgs-Posten tycker att serien “hyllar strippdansen som konst”…

Under falskt sken av att skildra kvinnor som samarbetar för att lägga beslag på en större andel av torskarnas pengar pumpar streamingjättarna ut dramaserier där de gamla unkna patriarkala könsrollerna sannerligen inte ifrågasatts utan istället förstärkts; sällan har så mycket pattar och rövar fått ta så stor plats i en filmproduktion. Och jag är lika delar förbryllad och förbannad över att den här porrklubbsfeminismen oreserverat hyllas på våra fina tidningars kultursidor.

Ingemar Härd, snickare, armerare och författare, opinionsartikel i Byggnadsarbetaren.

You May Also Like