Riksdagen har beslutat att höja pensionsåldern, bland annat eftersom människor lever längre idag – men också eftersom de som utbildar sig kommer ut senare på arbetsmarknaden. Dessa argument är logiska. Vi behöver hjälpas åt i samhället för att saker och ting ska gå ihop. Men argumenten stämmer inte på alla. Visst, det finns de som dragit vinstlotten på senaste decenniernas utveckling. Men långt ifrån alla tillhör den grupp som kommer leva längre och friskare liv. Långt ifrån alla kom ut sent i arbetslivet på grund av högskolestudier.
Lågutbildade kvinnors förväntade medellivslängd minskar. Samma grupp börjar arbeta tidigt. Samma grupp har förslitningsskador, är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Samma grupp har lägre lön, kommer få dålig pension. Samma grupp lever i stress och oro – ska pengarna räcka hela månaden?…
Enligt en rapport från SCB förra året, som heter “Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige”, skiljer det fem år mellan högutbildade och lågutbildade kvinnor, i hur länge de förväntas leva. Det finns också stor skillnad i hur många år av ohälsa de beräknas genomlida.
Personer med lägre utbildning arbetar i mer ansträngande arbetsmiljö, har sämre handlingsutrymme i sina liv, har mindre tid och ork att göra “kloka val” kopplat till sin hälsa. Klassamhället dödar fortfarande människor i förtid i Sverige. Genom att höja pensionsåldern för alla, oavsett hur hårt yrkeslivet drabbat en, ska alltså lågutbildade kvinnor betala för att andras liv blir längre. Det är oanständigt…
Arbetslivet är helt enkelt för tungt, och arbetsvillkoren för dåliga. Det är därtill orättvist för arbetare som börjar jobba tidigt, eftersom åren närmast pensioneringen har större avtryck på pensionens omfattning. Den som istället utbildar sig, och börjar funktionera senare, har både lindrigare arbetsmiljö, men också kortare tid av förslitningar. Pensionerna måste höjas, särskilt för de med låga pensioner.Lågutbildade kvinnor har inte kunnat jobba hemifrån under pandemin. Ekot rapporterade under tisdagen att 5000 personer har anmält att de blivit smittade på sitt arbete. Åtta av tio är kvinnor. Mer än hälften arbetar som undersköterska, vårdbiträde, personlig assistent och hemvårdare. De har stått i frontlinjen. Snart väntar en avtalsrörelse, och det är dags att vi slutar svika dem.
—Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad.