I debatten framställs det som att personer med utländsk bakgrund föredrar att bo segregerat. Men mina föräldrars generation pressades ut i förorterna – och de som framför allt motsätter sig blandning är välbärgade majoritetssvenskar.
När mina föräldrar flyttade till Sverige i mitten av 70-talet bodde de på Södermalm i Stockholm. De bodde i ett rivningshus i flera år och jag gick i förskola vid Mariatorget. De ville förstås ha en ny lägenhet i samma område, där deras nya vänner bodde. Men de ansvariga för bostadskön ville absolut inte att de skulle bo kvar där.
De erbjöds bara lägenheter i förorterna. Min far blev tillsagd av en handläggare att han borde flytta “till sina landsmän”. Det slutade med att vi flyttade till Bredäng. Min kusins mor, som är majoritetssvensk och bodde i samma hus som mina föräldrar, fick däremot en lägenhet på Södermalm. Hon ansågs tydligen ha starkare anknytning till området.
Det är svårt att inte tänka på denna avgörande händelse i min barndom när jag tar del av diskussionen om etnicitet och utsatta områden. Jag tror att en majoritet av de personer som är utrikesfödda resonerar som min far: “Om jag hade velat bo med mina landsmän hade jag inte flyttat till Sverige”.
De flesta personer med utländsk bakgrund som jag känner som bor i utsatta områden vill inget annat än att flytta till mer välbärgade och blandade områden. Få med utländsk bakgrund som kan välja mellan miljonprogrammen i förorten Skärholmen och miljonvillorsförorten Mälarhöjden väljer Skärholmen.
Segregationen beror alltså inte främst på att individer med utländsk bakgrund vill leva i förorterna, som ofta antyds i opinionstexter om segregation, utan att individer med majoritetssvensk bakgrund vill leva segregerat från åtminstone vissa synliga minoriteter.
Det är relativt välbärgade majoritetssvenska hushåll som först “flyr” (så kallad “vit flykt”) från områden där personer med utländsk bakgrund flyttar in. Detta utforskas bland annat av nationalekonomen Emma Neumans i avhandlingen Essays on segregation, gender economics and self-employment.
Det är också välbärgade majoritetssvenska stadsdelar och kommuner som starkast motsätter sig nybyggen av framför allt hyreshus, där det förmodas att synliga minoriteter kan flytta in. Det är välbärgade föreningar och påverkansgrupper som motsätter sig “bussning” och integrerade skolor.
—Karim Jebari, kommentar i Flamman.