Efter en period av missbruk, ett fängelsestraff och en tid som hemlös i Stockholm kom Leif till Virserum. Första försöket att bo i egen lägenhet slutade med vräkning. Genom en slump fick han då en etta i Rosenfors. Socialen betalar hyran. Nu är Leif ensam kvar i huset och snart flyttar han igen. Nu ska Leif tillbaka till en ny etta i Virserum. Cirkeln sluts.
Så där kan bostadsresan se ut för en stockholmare som hamnat rejält snett. Och värden, också han från Stockholm, står kvar med en tom och vanskött fastighet. Miljöförvaltningen har fått klagomål om allt från svartmögel till skällande hundar i området. Värden försöker till och med sälja sin fastighet till vår reporter när han ringer för en kommentar. Läget är desperat.
Rosenfors är inte unikt. Så här ser det ut på flera håll i landet. Rika kommuner med bostadsbrist som placerar folk med behov av försörjningsstöd och andra insatser i fattiga kommuner, så kallad social dumpning. Det är stad som möter land. Och det är inte rättvist.
19 kommuner som alla är utsatta för social dumpning har gått samman och uppvaktat civilminister Lena Micko (S) för att stoppa fenomenet. När vi ställer frågor till de uppvaktande kommunerna visar det sig att flera av dem hellre river än tar riskerna med att sälja till någon privat värd som i sin tur hyr ut till hyresgäster med stora behov. Bara i Hultsfreds kommun ska 150 lägenheter rivas.
Alla kommunerna som uppvaktade civilministern har erfarenhet av biståndsberoende hyresgäster som söker lägenhet och som de misstänker har uppmanats att göra så av sin hemkommun. De kommuner som bland annat pekas ut för dumpning är Göteborg, Stockholm, Solna, Täby, Nacka. Hem & Hyra pratat med några av dem och de nekar inte oväntat, till dumpning, men några erkänner att de regelbundet tipsar om lediga lägenheter i andra kommuner.
—Susanna Skarrie, krönika i Hem & Hyra.