Veckan innan Zohran Mamdani valdes till New Yorks borgmästare, fick en video där han berättat om islamofobin han mött under sin kampanj stor spridning. I den berättar Mamdani även om hur en muslimsk man, i all välmening, viskat till honom: ”Nämn inte att du är muslim.”
Jag hörde hans ord och tänkte på min pappa. För fyra år sedan, strax efter att jag utsågs till Socialdemokraternas toppnamn i Solna och kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande, sa han till mig: ”Sara, du kan ta bort Salam från ditt efternamn.”
Han tyckte att jag kunde ta min makes namn, Wågman, i stället. Jag vet att han sa det för att skydda mig, precis som mannen i Mamdanis berättelse, men omtanken kunde inte dölja vare sig oron eller sorgen i hans röst.
Men samma år som Sverige fick en konservativ högerregering beroende av Sverigedemokraterna, valde Solnaborna att för första gången ge sitt förtroende till en muslimsk kvinna att leda staden. Pappas oro till trots.
Det var långt ifrån självklart i ett land där islamofobin åter vuxit sig till en självklar del av vardagen. Min pappa kom till Sverige för snart ett halvt sekel sedan. Han har bott i Sverige dubbelt så länge som i sitt födelseland.
Att pappa som för 34 år sedan glatt döpte min lillebror till Suleman nu ber mig att ta bort hans namn ur mitt, är en smärtsam påminnelse om hur Sverige har förändrats de senaste decennierna.
När jag var ung hade högstadieskolan i min stadsdel nazistiska klistermärken uppsatta på väggarna. Under två decennier var de borta. Härom veckan fick jag ett mejl från en förälder som oroade sig att de nu syns igen, på samma skola.
I dag har vi ett Sverige där regeringens företrädare pratar om ”återvandring” och skyller samhällsproblemen på invandrade i allmänhet och muslimer i synnerhet.
– Sara Kukka-Salam, kommunstyrelsens ordförande i Solna, kulturdebattartikel i Dagerns Nyheter.
Läs mer https://www.dn.se/kultur/sara-kukka-salam-zohran-mamdani-har-ratt-tiden-i-skuggarna-ar-forbi/