Nu har Sverige och Finland precis lämnat in respektive Natoansökan, efter en rekordkort process där vi väljare lämnats helt utanför, står vi alltså här nu. De som firade mest var nog inte medborgarna, eller ens Ulf Kristersson, nej det var nog Turkiets president Erdogan.
Om man för en stund, innan slutet av förra veckan, lyckades glömma bort vilka länder som är med i Nato så hann det inte gå längre än till släppet av fredagens Natoutredning innan han visade upp sig i all sin prakt. Han meddelade snabbt att han inte kommer godkänna vårt medlemskap, eftersom vi härbärgerar terrorister, stödjer PKK (gör vi inte, men han påstår det), och infört ett vapenembargo mot Turkiet sen de attackerade kurdiska styrkorna YGP i Syrien…
Om det var akut att gå med är det också just nu vi är som sårbarast. Det märks också redan på tonen i hur Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde uttalat sig i dagarna. Ann Linde har försökt förklara att det mest handlar om missförstånd, vi är absolut emot PKK och Magdalena Andersson beskriver att hon ser fram emot att samarbeta med Turkiet i Nato – “Det samarbetet kan bli ett nytt och viktigt element i vår bilaterala relation.”
Uttalanden som visar hur det kommer låta närmsta halvåret. Fokuset i vår “bilaterala relation” kommer knappast vara villkoren för flyktingar, Turkiets inskränkningar i mänskliga rättigheter, fängslanden av politiska motståndare, deras kränkningar av den kurdiska minoriteten eller deras bombande av civila i Kurdistan. Istället kommer det handla om att gemensamt “motverka terrorism” och vikten av att ha goda relationer…
Om vi för en stund gick på bluffen om att vi visst kommer kunna fortsätta driva vår egen utrikespolitik så tog det inte ens en dag innan vi fick det bevisat att det inte stämmer. Vi borde aldrig ha ansökt, nu när vi gjort det borde vi dra tillbaka ansökan. Världens svaga har inte råd med att vi blir ytterligare en röst som tystnar.
—Mattias Gönczi, ledare i Syre.