Sekos konstiga nej till rättshjälp. Sekoledningen som sparkade de förhandlande ombudsmännen, nonchalerade entusiasmen för strid hos medlemmarna, och själva skrev på ett dåligt avtal.
Almega som nu går ut och säger att om det inte blivit vild strejk så skulle vi ha gått med på det ena eller andra – skitprat, arbetsgivarna hade sin chans att lyssna under flera år INNAN det blev en vild strejk, utan att de gav en millimeter.
Politikerna i Region Stockholm som före valet lovade att tågvärdarna skulle bli kvar på pendeln, bröt löftet och som nu säger att strejken var “utpressning”. Allt samlar sig till en kör: TRO INTE ATT DET LÖNAR SIG ATT KÄMPA!
I sin iver att hävda detta hjälps de åt att skämma ut sig – till skillnad från de strejkande lokförarna som agerat med värdighet. Det är tydligt att både Svenskt Näringsliv och S-toppen rycker i trådarna.
Vet ni vad det egentligen handlar om? Rädsla. En stor rädsla för att det ska sprida sig att att ta till vild strejk. Förstå hur de tänker, de där som nu verkar stöddiga och arroganta: Att fler ska ta strid på ett sätt som de inte kan kontrollera – det får ABSOLUT INTE HÄNDA!
Den vilda strejken skrämmer. Och allmänhetens starka stöd till pendelstrejken skrämmer ännu mer än själva strejken. Alla strandsatta resenärer som ändå sa: Jag tycker ju att de gör rätt. Alla pengarna som samlades in på ett kick.
Lokförarna tog strid för att allmänheten ska åka tryggt på pendeln, de med funktionsnedsättningar ska få smidig hjälp, och lokföraren ska inte behöva jobba med hjärtat i halsgropen. Det tog strid för säkerheten, för att en annan yrkesgrupp ska få sina jobb tillbaka. Det är unikt, modigt, “snällt” och bidrar förstås till att de fått så stort stöd.
Samtidigt finns ju liknande missförhållanden överallt i arbetslivet. Där allmänheten jobbar. Där nedskärningar och dåliga beslut drabbar inte bara de arbetande utan också resenärerna, förskolebarnen, skolbarnen, föräldrarna, brukarna, de gamla, de sjuka, de anhöriga, de boende i stressbyggda bostäder, o.s.v., o.s.v. – ja “allmänheten” och därmed hela samhällsbygget.
Så nog finns det skäl för fler vilda och snälla strejker!…
Vi behöver bli tuffare och hålla ihop bättre i det dagliga arbetslivet. Snacka ihop oss, stötta varann. Inte springa fortare, ta risker och hoppa över raster när bemanningen skärs ner. Säga rakt av NEJ till sämre schematider. Ta strid genom att jobba enligt regelboken.
—Frances Tuuloskorpi, inlägg på egen blogg.